Elisabeth Masur | Att Överleva Auschwitz

Want to read this article in English? Click here!

Den här intervjun genomfördes i februari 2021.

Om Elisabeth Masur
Elisabeth Masur föddes i december 1927 i staden Sevlus/Vynohradiv, på den tiden tillhörande Tjeckoslovakien och idag Ukraina. 1944 deporterades Elisabeth, hennes familj och alla andra judar i staden av tyska nazister och fördes till Auschwitz. Elisabeth var en av de få som mot alla odds lyckades överleva. Hon tog sig till Sverige där hon bor än idag med barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn. Hon firade nyligen sin 93-årsdag.

Hur mycket minns du av tiden innan ni deporterades?
– Jag minns min första förälskelse. Han kysste mig på handen och jag tvättade den säkert inte den dagen. Vi kände en intensiv längtan efter att få bli äldre och få krama om varandra. Det minns jag. Men jag minns även antisemitismen som förföljde mig under hela min ungdom, den fanns alltid runt omkring oss. Våra föräldrar skyddade oss naturligtvis så gott de kunde och de led säkert mycket mer av det än vi. Jag och mina syskon gick i skolan så länge vi fick. På våren 1944 såg vi tyska soldater på gatorna och då förstod vi att det var allvar. Redan en månad senare var vi på väg till Auschwitz.

Hur gick själva deportationen till?
– De tvingade in oss på tågen. Eller tåg och tåg, det var en godsvagn som var till för hästar och andra djur. Jag tror vi var runt 70 personer i den vagnen. De hade lämnat lite vatten och en hink som toalett. I tre dagar trängdes vi i godsvagnen. När vi väl kom fram till Auschwitz genomfördes en selektion. Mamma fick gå till höger med mina småsyskon. Min bror Emerich fick gå med min pappa. Jag och min två år äldre syster Edit vinkades till vänster. Jag minns att vi vände oss om och vinkade till dem. Det var sista gången jag såg mina föräldrar och småsyskon.

– Efter selektionen klippte de av oss håret och satte på oss blårandiga fångkläder. Alla tatuerades med ett nummer. 9132 för mig. Vi placerades i baracker där vi utan madrasser eller täcken fick sova fem personer i varje trevåningsbrits. Jag, min syster och tre kamrater hemifrån delade britsen närmast taket, där det regnade in vid dåligt väder.

Pratade ni någonting sinsemellan om vad ni trodde skulle hända med er?
– Nej, det gjorde vi inte. Det enda vi ville var att överleva, men vi hade ingen aning om vad som väntade. Vi såg vara vänner och kamrater dö runt omkring oss. Till slut hade vi inga mänskliga känslor kvar. Det enda vi önskade var att få gå vidare och få leva. Det är den längtan jag kommer ihåg. Jag var bara 17 år. Jag hade inte hunnit leva ännu.

Vilka är dina starkaste minnen från fångenskapen?
– Vid ett tillfälle blev vi tillfrågade av en SS-kvinna om vi ville arbeta och det ville vi. Då visste vi inte vad det skulle betyda. Det visade sig att vår uppgift var att forsla våra döda kamrater och medfångar till krematoriet. Det kommer jag aldrig glömma. Men jag gjorde det. Jag gjorde det om och om igen när de beordrade oss. Det var så omänskligt att vi till slut blev helt apatiska. Jag förstår än idag inte att jag klarade av det.

“Vi svalt. Det var fruktansvärt. Jag kommer ihåg att vi alltid pratade om och tänkte på mat. Hungerkänslan var ständigt närvarande.”

– Ett annat av de starkaste minnena jag har är när jag fyllde 17 år och mina vänner ville fira mig. Vi klättrade ner från sängarna och höll om varandra, dansade, sjöng och försökte vara glada just då. Vi försökte glömma bort vad som fanns runt omkring oss. Jag fick en extra brödbit som födelsedagspresent och det var det bästa man kunde få, för vi var hela tiden hungriga. Vi svalt. Det var fruktansvärt. Jag kommer ihåg att vi alltid pratade om och tänkte på mat. Hungerkänslan var ständigt närvarande.

Vad minns du av befrielsen?
– Mot slutet av kriget visste Tyskarna inte längre vad de skulle göra med oss. De satte oss på ett tåg, om man nu kan kalla det för tåg. Vi stod tätt, tätt intill varandra. Så tätt att vi inte ens kunde röra oss. Tåget åkte fram och tillbaka mellan olika destinationer i tio dagar. Till slut kom vi till den tysk-danska gränsen där dörrarna öppnades och vi var fria. Att vi överlevde den resan kan jag inte förstå, men det gjorde vi, jag och två kamrater som jag var tillsammans med från början.

Hur kan man få ett normalt liv efter att ha genomlidit något sådant?
– Det är en bra fråga. Först kom vi till Malmö där vi hölls i karantän i 3 veckor. Efter olika turer hamnade jag på ett flyktingshem utanför Södertälje. Vi gjorde vad vi kunde för att normalisera våra liv. Det var först efter att jag bildade familj som jag kände mening med livet. Idag är jag 93 år gammal och min tid är begränsad. Och jag är rädd. Jag är fruktansvärt rädd och orolig för vilken värld jag lämnar efter mig till mina barn och barnbarn.

“Om judiska församlingen ska skicka tidskrifter har jag alltid bett dem att lägga dem i kuvert, för vad vet jag om brevbäraren?”

Du menar att du är rädd för att du ser antisemitismen än idag?
– Ja, den är runt omkring mig. Den har till och med kommit in i mitt vardagsrum genom min TV. Jag ser den även om jag inte vill. Den låter oss inte vara. Den finns i luften. Jag har aldrig talat öppet om att jag är judinna. Om judiska församlingen ska skicka tidskrifter har jag alltid bett dem att lägga dem i kuvert, för vad vet jag om brevbäraren? Förstår du hur jag alltid bär rädslan med mig? När jag slänger papper från något judiskt sammanhang river jag alltid sönder dem. Det kan tyckas att jag är paranoid för sådana saker, men det är som det är.

Till skillnad mot 30- och 40-talet kommer dagens antisemitism från olika håll. Förutom den högerextrema antisemitismen finns också den islamistiska och den från den antiisraeliska vänstern. Ser du det med?
– Ja, det stämmer precis. Jag fruktar. Jag har varit rädd hela mitt liv. Som judinna borde jag istället sträcka på mig och vara stolt över mitt folk. Du kan se vilka stora judiska personligheter det finns överallt i samhället, speciellt inom kultur och vetenskap, Israel, som alltsedan grundandet har varit omringat av fiender känner jag stor samhörighet med. Men tyvärr har det hänt så mycket med oss och vi är ständigt aktuella. Jag är som sagt orolig för den värld jag lämnar efter mig. Men jag har trots allt haft en lycklig period i mitt liv också. Jag gifte mig så småningom och fick en underbar familj, med barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn. Det är jag så tacksam och ödmjuk för.

Hur har du ställt dig till alla filmer, dokumentärer och TV-program som har gjorts om Förintelsen? Har du tittat eller har du försökt att hålla dig avskärmad?
– I början ville jag inte se någonting. Jag borde egentligen inte se på det. Jag har sett det i verkligheten och det räcker. Men sen började jag tänka på möjligheten att något av mina syskon eller mina föräldrar dyker upp någonstans. Tänk om de fortfarande fanns någonstans. Men det gör de inte, jag förstår det. Jag visste heller ingenting om min bror under ett helt år efter befrielsen. Jag hade ingen aning om att han hade överlevt. Jag fick veta att han var svårt sjuk och befann sig i Italien. Som tur var tillfrisknade han och kunde till slut ta sig till Sverige så vi kunde återförenas.

Som förälder, hur förklarar man nånting sådant här för sina barn?
– Man talar inte om det. Jag har aldrig talat med mina barn om det, aldrig. Men jag vet att de vet. Jag hade mycket lättare att tala om det med min väninnas dotter än med min egen dotter. Men de vet allt. Mitt barnbarn har intervjuat mig en del, men det var i vuxen ålder. Hon ville gärna att jag berättade, men då går jag inte in på de hemska detaljerna.

Vilket budskap skulle du vilja förmedla till läsarna?
– Hade människan i tid agerat och protesterat hade förintelsen inte kunnat hända. Så därför vill jag att påminna människor att aldrig förbli passiva och likgiltiga när orättvisa sker. Det är väldigt viktigt. Jag har till och med strukit under det med röd penna. Sen har jag ett citat från överlevaren Cordelia Edvardsson: ”Auschwitz, Auschwitz. Men säg det inte till människan, ty det finns inga ord, inget språk med vars hjälp du skulle kunna begripa det. Det finns inga bokstäver för skriket. Det finns inga bokstäver för skriket.” De här orden stämmer så väl med ett starkt minne jag har av en mamma som förlorade sin dotter inne i Auschwitz. Vi var tillsammans. När hennes dotter dog började hon skrika. Då kom det en SS-kvinna, tog hennes fötter och band dem till ett träd och misshandlade henne. Hennes skrik ekar fortfarande. Det finns inga bokstäver för skriket.