Mustafa Panshiri | Integration i Sverige

Den här intervjun genomfördes under juli 2022.

Want to read this article in English? Click here!

Om Mustafa Panshiri
Mustafa Panshiri föddes i Afghanistan men flydde talibanerna som 11-åring och kom till Sverige med sin familj 1997. 16 år senare tog Panshiri examen från polishögskolan och började arbeta som polis i Linköping. Tack vare sitt afghanska ursprung och sina språkkunskaper i både dari och persiska blev han en värdefull brygga mellan det svenska samhället och alla de ensamkommande flyktingar som kom från Afghanistan och Iran 2015-2016. Det slutade med att Panshiri tog tjänstledigt för att kunna resa landet runt och hjälpa nyanlända ungdomar att bli en del av sitt nya land. Han har sedan dess skrivit böckerna Det lilla landet som kunde (2018) och 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (2021) som båda fokuserar på integrationsfrågan i Sverige. Panshiri hörs också i podcasterna Gränslöst och Sista Måltiden.

Under augusti 2021, 24 år efter att du och din familj flytt talibanerna i Afghanistan, återtog de makten över landet. Hur reagerade du och dina föräldrar när ni såg detta ske?
– Pappa hade faktiskt varit där bara någon månad innan. Han kommer från provinsen
Panjshirdalen och var där för att sälja en bit mark. Pappas sida av släkten är övre medelklass och de bodde väldigt fint i Panjshirdalen. Kort efter att han kommit hem till Sverige igen satt vi tillsammans framför YouTube och såg på hur Talibanerna tog över hela området där han växte upp. Vi ser videos av talibaner som klampar in i släktens hus, river ner tavlor och förstör. Det var mycket för dem att ta in och många känslor att hantera. För min del kände jag en blandning av både tacksamhet och skuld. Tacksamhet över att jag inte längre bor där och skuld eftersom resten av min släkt är kvar.

“En afghan uppvuxen i Kabul med bildad och relativt sekulär familj kommer förmodligen ha mer gemensamt med en svensk än med en afghansk fåraherde från landsbygden.”

Sverige och Afghanistan står långt ifrån varandra på många sätt, vilket bland annat tydliggörs i World Value Survey. Vilka är de största skillnaderna mellan länderna som sedan orsakar utmaningar för afghaner när de kommer till Sverige?
– För det första beror det till stor del på var i Afghanistan man kommer från och under vilka omständigheter man vuxit upp. En afghan uppvuxen i Kabul med bildad och relativt sekulär familj kommer förmodligen ha mer gemensamt med en svensk än med en afghansk fåraherde från landsbygden. Men framförallt skiljer sig länderna åt i synen på staten, dess roll i människors liv och graden av tillit till myndigheterna. Utöver det finns också stora skillnader i religionens roll i samhället och sen även i olika värderingsfrågor. Men den största skillnaden, som vi i Sverige tyvärr varit ignoranta kring, skulle jag säga är synen på statens roll och tilliten till den.

Den grupp afghaner som kom till Sverige under flyktingvågen 2015 blev väldigt omtalad, inte mest när det gällde deras ålder och huruvida de egentligen var barn eller vuxna. Hur pass homogen skulle du säga att den gruppen var?
– Nästan alla var unga killar. De flesta tillhörde folkgruppen hazarer. Inte alla, men många av dem har vuxit upp i Iran och har egentligen ingen koppling till Afghanistan utöver att föräldrarna kommer därifrån. I Iran är de andra klassens medborgare och blir ofta behandlade på ett fruktansvärt sätt. Expressen skrev att 0% hade ID-handlingar och att majoriteten fick sin ålder uppskriven. Tyvärr blev de en symbol för den icke-fungerande invandringspolitik Sverige förde under den tiden. Sen infördes den så kallade “gymnasielagen” vilken krävde att de inte bara skulle klara gymnasiet utan också fixa bostad och jobb inom ett halvår, vilket ingen klarar. Inte ens vanliga svenskar klarar det.

Hur har det gått för gruppen i stort, nu 7 år senare? Har du fortfarande kontakt med några?
– Ju mindre man hör om dem, desto bättre. I början hände det mycket tråkigheter och det pratades ständigt om dem, men nu hör jag inte mycket längre, vilket är ett gott tecken. Sedan talibanerna tog makten i Afghanistan går det i princip inte att utvisa någon dit, så de flesta får stanna kvar i Sverige. De har blivit äldre och hänger inte ute och gör dumheter på samma sätt längre. Via sociala medier har jag fortfarande kontakt med de jag lärt känna. Många vill bli poliser och förbereder sig inför det, tar körkort, tränar och lär sig simma. Min bild är att de lever sina liv som de ska göra och fokuserar på vardagen som alla vi andra.

I din bok skriver du att familjen och släkten är det mest centrala för afghaner. Vad händer då med en tonårsgrabb som skickas ensam till andra sidan jorden, utan sin familj?
– Den sociala kontrollen försvinner. Man är van att ha ögonen på sig från familj, släktingar och grannar. Plötsligt försvinner det och man upptäcker hur mycket frihet det finns här i Sverige. Tyvärr är det ingen som förklarar för dem att med frihet kommer också ansvar. En del tar såklart tillvara på möjligheten, utbildar sig och blir en del av det svenska samhället. Men några klarar inte av friheten, utan spårar ur. Flera faktorer spelar in där, så som klass, uppväxt och personlighet.

“Det höga företroendet för polisen i Sverige är extremt ur ett globalt perspektiv och jag visste att eftersom man i Iran och Afghanistan har en en helt annan syn var en krock bara en tidsfråga.”

Du fick först som polis börja engagera dig i samtal med den här gruppen unga flyktingar och fortsatte sedan på egen hand utan polisuniformen. Vad var det du pratade med dem om?
– Från början handlade det om att förklara hur polisen jobbar i Sverige. Det höga företroendet för polisen i Sverige är extremt ur ett globalt perspektiv och jag visste att eftersom man i Iran och Afghanistan har en en helt annan syn var krocken bara en tidsfråga. Någon var tvungen att förmedla hur det fungerar här. Grundläggande saker som du och jag tar för givet, men som verkar jättekonstigt för dem. Det kan handla om att man inte får gå runt på stan med ett baseballträ eller med en kniv i fickan. Sen utvecklades det till att också beröra värderingsfrågor, det vill säga vad man generellt tycker i Sverige på punkter som krockar med hur man tycker i Afghanistan och Iran.

– Jag försöker skilja på kulturkrockar och kulturkonflikter. Kulturkrock beror oftast på okunskap eller ett missförstånd som man i många fall kan skratta åt i efterhand när det är utrett. En kulturkonflikt är däremot när man helt enkelt tycker olika om hur något bör vara och inte kommer att komma överens. Kulturkrockar brukar man alltid kunna överbrygga genom kunskap och kompromissande. Kulturkonflikter kräver mer diskussion och ett annat tillvägagångssätt. Jag ville förmedla sådant som svenskar tar för givet, till exempel yttrandefrihet, religionsfrihet, jämställdhet.

Blir det lättare för dig som inte är född i Sverige att se vad man tar för givet här?
– Ja, jag kallar det för utifrånperspektiv och inifrånperspektiv. För svenskar krävs det oftast att någon utifrån utmanar deras normer och sätt att se på livet för att inse vad de tar för givet. Om någon inte skakar hand med personer från motsatt kön, då upptäcker alla plötsligt hur viktigt de tycker det är att man skakar hand. Man vet inte riktigt varför man tycker att det är så viktigt, men man känner det starkt. Det kan man säga är en positiv effekt av den invandring vi har haft, att svenskar blivit mer medvetna om vad man tycker är viktigt.

Vad var responsen på det förmedlade i dina samtal?
– Majoriteten hade inga problem med det jag sa utan var nyfikna och ställde tusen frågor. De insåg att om de ska bo här är det bäst att de förstår vad som gäller. Vissa reagerade mera kritiskt i kulturkonflikterna, till exempel gällande att man i Sverige får kritisera och skämta om någons religion eller att homosexuella får gifta sig. Men jag upplevde det ändå som relativt lätt att överbrygga även i de lägena. Om man frågar dem på vilket sätt deras liv blir sämre av att homosexuella får gifta sig sätter man igång tänkandet. Det här är frågor de aldrig har tänkt på eller pratat om. De har inte haft anledning till det helt enkelt. Så är det för oss alla, att det är först när någon frågar varför man tycker något som man verkligen tvingas tänka efter.

“De ser honom inte längre som en av dem när han går runt i kostym och pratar fin svenska.”

Vem som säger något spelar uppenbarligen roll för hur det tas emot. I ditt fall var nyckeln att du delade kulturell bakgrund och språk med de ensamkommande flyktingarna. Varför spelar det egentligen roll och hur pass avgörande är det skulle du säga?
– Jag önskar att det inte spelade någon roll, utan att det räckte med att det man sa var sant och rätt. Men tyvärr fungerar inte den riktiga världen så. Vi lyssnar mer på de vi identifierar oss med eller de vi vill vara som. Därför spelar det roll vem som förmedlar budskapet. Det blev dock tufft i min roll till slut, just för att jag var tvungen att hela tiden se till att de kunde identifiera sig med mig. Vad som helst i mitt utseende eller beteende kunde skapa en distans och en barriär mellan mig och dem och därmed göra det mycket svårare att vinna deras förtroende.

– Det blev viktigt att tänka på hur jag klädde mig till exempel. Jag försökte hålla det så neutralt och enkelt som möjligt, med jeans och t-shirt. Att komma in för finklätt hade kunnat bli helt fel. Likaså om jag hade parkerat utanför asylboendet i en snygg bil. Jag minns att jag var intresserad av tatueringar under den perioden, men att visa upp en stor sleevetatuering hade fått dem att se mig som totalt försvenskad. Det var en ständig balansgång där jag var tvungen att visa att jag fortfarande var en av dem, samtidigt som jag behövde visa tydligt att jag lyckats behärska reglerna och kulturen här i vårt nya land. Det blev väldigt ansträngande i längden.

– Jag kommer att tänka på Ahmed Abdirahman, grundaren av Järvaveckan i Stockholm. Han är somalier och bor fortfarande kvar i Tensta, en superbra kille som jobbar hårt. Jag antog att alla somalier i Järva älskar honom och är stolta över hans framgångar, men han förklarade för mig att de lite hånfullt kallar honom “Ahmed Svensson”. De ser honom inte längre som en av dem när han går runt i kostym och pratar fin svenska. De känner att han lämnat dem. Det är jättesvårt att göra alla grupper nöjda. För egen del bestämde jag till slut att bara vara mig själv och göra det jag tror på. Om folk vill lyssna på mig blir jag glad.

Hur ska polisen förhålla sig till det faktum att folk lyssnar mer på personer de identifierar sig med, speciellt i de utsatta områdena?
– Det går inte att komma ifrån att om du har så kallad kulturkompetens så kommer du lyckas bättre i de här områdena. Kan du språket och kulturen kommer du lättare kunna navigera. Tyvärr är det just nu är många unga killar från mellanstora städer runt om i Sverige som söker sig till polisutbildningen och de har i princip noll erfarenhet av olika kulturer. De har aldrig satt sin fot i ett utsatt område. Första gången de gör det kommer vara i polisuniform. Killarna som bor i utsatta områden kan sniffa sig fram till osäkerhet. På en gång flockas de runt en för att jävlas och är man ny, utan erfarenhet är det lätt att bli nervös och lägga handen på hölstret.

“Han är en svensk, vit, blond man, men somalierna där ser honom som en av sina egna.”

Men jag vill också understryka att det inte alltid bara är positivt. De som inte gillar polisen i de här miljöerna kan till exempel tycka att de svenska poliserna bara gör sitt jobb, medan jag som invandrare är en svikare som gått över till andra sidan. Jag minns ett tillfälle när jag och en svensk kollega satt i polisbilen och en ung invandrarkille som gick förbi tittade lite ovanligt mycket på oss. Min kollega gick ur bilen för att prata med honom och killen började skrika att min kollega var rasist och bara stoppade honom för att han var invandrare. Då klev jag ur bilen för att intyga att vi inte alls hade något rasistiskt motiv, men han tittade bara på mig och skrek “Du är den största rasisten!” Och visst har han en poäng i att jag mycket väl också kan vara rasist, även mer än min svenska kollega. I Afghanistan och Iran ser man ofta ner på mörkhyade, men den aspekten vill man sällan se i Sverige. Här anser många att rasism bara kan komma från vita svenskar.

Vad gäller kulturkompetens finns det väl ändå en skillnad mellan vad någon kan lära sig i form av kunskap och vad någon har med sig från födseln? Kan en vanlig Svensson någonsin bli så pass kulturkompetent att han är på samma nivå som någon som är född i ett annat land?
– Du kan hitta individuella exempel, som Ulf Boström som är verksam i Göteborgs utsatta områden. Ulf är Sveriges enda och sista integrationspolis. Han är en svensk, vit, blond man, men somalierna där ser honom som en av sina egna. De hälsar på honom som en somalier! Han kan deras religion och kultur, han vet hur det funkar och han har knäckt koden. De boende vet att Ulf inte bara är där 8:00-16:00 och sen drar hem. Ulf är tillgänglig hela tiden och alla kan ringa honom när som helst. Men nej, generellt kommer inte alla att kunna bli som UIf.

“När det kommer till lagstiftning är det såklart assimilering som gäller.”

Assimilering är ett ord som används mycket i andra länder, men i Sverige anses det vara så pass fult att många säger integration trots att de egentligen menar assimilering. Du menar att båda behövs?
– När det kommer till lagstiftning är det såklart assimilering som gäller. Du måste anpassa dig till lagen. Den kommer inte att möta dig halvvägs. Men när man pratar om kulturella frågor säger de flesta integration och menar att invandrare och svenskar ska lära av varandra och leva i någon slags kompromiss. Det låter fint men jag skulle påstå att även kulturellt menar många svenskar egentligen assimilering. Man vill att folk som kommer till Sverige anpassar sig och beter sig svenskt. Så fort någon avviker lite för mycket backar man undan.

– Nu finns det många olika invandrargrupper i Sverige så när folk säger att svenskar också ska lära sig av invandrarnas kultur kan man undra hur många kulturer svenskarna egentligen ska förväntas lära sig. Det absolut enklaste borde vara att alla grupper som kommer till Sverige lär sig om hur det funkar i Sverige. Sen innebär ordet assimilering, om processen är helt fullständig, att alla slutar äta maten från sitt hemland, slutar prata sitt hemspråk och anpassar sig helt. Men det är inte det svenskarna vill eller förespråkar. Prata ditt hemspråk, dansa din dans, ät din mat. Men när det kommer till folks beteende vill man att det ska likna svenskarnas för att det ska gå att komma överens.

Kanske manifesterar sig just det i moskéfrågan? De flesta är gissningsvis okej med att det finns moskéer eftersom vi har religionsfrihet, men frågan om böneutrop blir genast oerhört kontroversiell. Det är som att man säger hit, men inte längre?
– Precis, man vill att det ska vara en moské på ett svenskt vis. Så fort man börjar utmana svenska normer uppstår det olika konflikter. Svenskar är generellt inte vana vid att normer utmanas eftersom det har varit ett homogent land så pass länge. Det har gjort att man saknar erfarenhet av friktion och plötsligt blir man tagen på sängen. Man kan titta på andra länder, som Storbritannien eller USA, där man har större erfarenhet av invandring. Där hanterar man liknande frågor på ett mer pragmatiskt sätt.

– I de länderna handlar debatten sällan om huruvida en moské ska få byggas eller inte, utan var den ska få byggas och hur man ser till att den inte stör allmänheten. I Sverige blir det mer polariserat. Ja eller nej. För eller mot. Debatten kring böneutrop skulle istället kunna fokuseras på hur man kan få det att fungera. Kanske går det att ha böneutrop en gång i veckan istället för fem gånger om dagen? Kanske är det okej så länge högtalare inte används, som man hade det förr i tiden i muslimska länder? Man kan lösa ofta lösa den här typen av problem mer pragmatiskt än att bara säga nej. Vi kommer bli tvungna till det i framtiden.

“Om du tror att staten kommer fixa integrationen är du naiv. Civilsamhället måste ställa upp lite med.”

Din bok, 7 råd till Mustafa, har fått positiva recensioner men också kritik. Framförallt har rådet att lägga till ett svenskklingande namn väckt reaktioner. Man menar att approachen du föreslår är fel och att man ska arbeta mot samhällets diskriminering snarare än att “svenskifiera” personer med utländska namn. Vad har du tänkt om den kritiken?
– Kritiken var väldigt väntad. Jag förstod att man skulle se det som en alltför överdriven assimileringsåtgärd. Just därför understryker jag att det såklart inte är deras fel om de inte får arbete på grund av sitt namn. Jag säger också att vi alla måste kämpa mot diskriminering så att alla kan bli kallade till arbetsintervju oavsett namn. Men rådet riktar sig till den unga invandraren som inte orkar vänta på att vi ska komma dit. Till den som vill börja jobba nu. Till den som vill öka sina chanser idag. Då kan du, om du vill, följa rådet. Det är en genväg. En pragmatisk lösning. Det här är inte heller något som jag har kommit på själv, utan något människor redan gör över hela världen!

I din bok ger du också råd till “Svenssons” om hur de kan underlätta processen för invandraren. Kan du berätta i stort om vad man som svensk kan göra för att hjälpa till?
– Bli mer tydliga. Förklara vad man förväntar sig och vilka spelregler som finns. Kanske är det att begära för mycket, men släpp in människor lite mer. Om du flyttar till USA blir du inbjuden på grillfest hos grannarna på nolltid, men det händer inte i Sverige. Nu har de här människorna kommit hit och det ligger i allas intresse att de kommer in i samhället. Om du tror att staten kommer lösa integrationen är du naiv. Civilsamhället måste ställa upp lite med. Trots alla skillnader mellan oss finns det också gemensamma nämnare. Vi behöver bli bättre på att fokusera på det vi har gemensamt. Kanske visar det sig att du och den nyanlända killen hejar på samma fotbollslag?

Den negativa trenden vi nu ser i svenska utsatta områden är uppenbart komplex. Ser du några insatser som du verkligen skulle påverka trenden i positiv riktning?
– Det är ständigt nya initiativ och projekt som startas upp och sen avslutas. Några ger goda effekter men tyvärr är det många som inte gör det. Ofta saknas ett långsiktigt tänk. En aktör som jag tror är underskattad, med potential för att spela en nyckelroll, är fastighetsbolagen i utsatta områden. De kan vara med och återskapa en social kontroll som saknas idag. Statsvetaren Peter Esaiasson har pratar mycket om det här.

– Om en hyrestagare som missköter sig blir vräkt skickar det en signal till övriga boenden att det här är en hyresvärd som menar allvar med reglerna. Det gäller också att det är en legetim aktör, det vill säga att besluten uppfattas som rättvisa och backas upp av grannarna. I vissa områden, till exempel i Göteborg och Södertälje, har man anställt portvakter i olika fastigheter. Det är alltså någon som bor i huset som ansvarar för att det är ordning och reda, rent och snyggt. De blir en länk mellan fastighetsägaren och de boenden i fastigheten. Portvakterna kan få en reducerad hyra eller ett arvode som ersättning. Det kan leda till en större ansvarskänsla bland de boende i ett område. Jag tror på den modellen och det finns nog mer man kan göra där.

Vilken bok skulle du vilja rekommendera?
– Just nu läser jag Marcus Aurelius bok Meditations. Den är helt fantastiskt! Det slog mig vilken skillnad det är på att läsa den jämfört med när en religiös person läser en religiös skrift. Den här boken är full av visdom, men den skrevs för 2000 år sen så vissa delar är kanske inte relevanta idag. Då är det lätt för mig att fökasta dem och läsa vidare, utan att behöva tänka något speciellt på det. Men en religiös person som läser sin heliga bok kan inte göra det. Där anses varenda mening vara sann och det är upp till dig som läsare att genom tankeakrobatik försöka förklara varför det är rätt. Jag behöver inte försvara någonting i Marcus Aurelius bok utan kan ta till mig det jag vill. Det tyckte jag var intressant.

Om du tyckte om den här artikeln rekommenderar vi dig att också läsa följande artiklar: