Sanimir Resić | Jugoslavien

Den här intervjun genomfördes under maj 2023.

Want to read this article in English? Click here!

Om Sanimir Resić
Sanimir Resić är en svensk historiker som föddes 1964 i staden Split i dåvarande Jugoslavien. Han flyttade till Sverige med sin familj vid två års ålder. 1998 började hade undervisa om Balkans historia vid Lunds universitet och året därpå disputerade han i historia med doktorsavhandlingen American Warriors in Vietnam. Resić har innehaft ett flertal roller vid universitetet, så som prefekt, universitetslektor, docent, prodekan och dekan. Han mest kända litterära verk för allmänheten är Balkans historia : Jugoslaviens uppgång och fall (2006, femte upplagan utgiven 2018) och Jugoslaviens undergång : krigen, freden, framtiden 1991-2017 (2018).

Analysen av Balkan och forna Jugoslavien ser ofta olika ut beroende på om man pratar med en kroat, serb eller bosnier. Därför behöver den första frågan bli vilken bakgrund du själv har och hur den präglar din syn och analysförmåga av det här komplexa ämnet? 
– Jag håller helt och hållet med om premissen i din fråga. Under de snart 25 år som jag har undervisat i ämnet, börjar till och med studenterna genast med den frågan. Mina kollegor som undervisar i andra ämnen får sällan frågor om deras ursprung. Hur som helst, jag kommer från vad man brukar kalla ett ”blandäktenskap”. Min pappa var bosnier. Han var bosnisk muslim, dock sekulariserad och inte särskilt troende. Min mamma är född katolik i Italien till en italiensk mamma och en kroatisk pappa, eller dalmatisk, som han själv beskrev sig.

– När vissa hör detta drar de snabbt slutsatsen att jag talar för bosniakerna eller att jag talar för kroaterna. Men jag har utvecklat en metod för när jag undervisar och skriver, där jag gör allt jag kan för att skära bort eventuella känslor och helt hålla mig till sakfrågan. Ett exempel är när jag har mött studenter med serbisk bakgrund som har försvarat krigsförbrytelser i Kosovo. Då har jag påpekat för dem att det handlar om personer som dödat civila människor i ert namn, så som Arkan som låg bakom fruktansvärda krigsförbrytelser. Det borde störa er mer än att det faktum att det har uppdagats. Varför gör ni så mot er själv?

– Ett annat exempel är när jag höll ett föredrag om korruption och organiserad brottslighet som tyvärr många albaner är inblandade i. Det var då en albansk utbytesstudent från Kosovo som blev oerhört upprörd och menade att jag svartmålade albaner. Jag gjorde mitt bästa för att förklara att det här är ingenting jag hittar på. Det är information som kommer från tillförlitliga källor, så som Interpol, Europol och EU-kommissionens rapporter. Det slutade med att han bara vände och gick. Vi kan alla fastna i en emotionellt grundad ställning emellanåt och då är det viktigt att andra uppmärksammar en på att det förmodligen är en känslosam låsning snarare än en objektiv hållning.

“Min pappa är född i just den staden där detta skedde. Jag vore en känslostörd psykopat om jag inte blev påverkad av det faktumet.”

– Jag är naturligtvis inte immun mot att bli känslomässigt påverkad heller. Det finns till exempel en dag, 31 maj, som kallas Vitabandsdagen. Det är en dag för att minnas massakern i bosniska staden Prijedor som skedde just 31 maj 1992. Bosnien-serberna uppmanade alla icke-serber, vilket i praktiken var muslimska bosnier och en mindre del kroater, att bära vita band på armen och hänga upp vita flaggor hemma. Syftet sades vara att de då skulle få vara ifred. Men istället blev det helt tvärt om. Alla hus med vita flaggor brändes och alla människor med vita armbindlar misshandlades, våldtogs, mördades eller sattes i koncentrationsläger. Min pappa är född i just den staden där detta skedde. Jag vore en känslostörd psykopat om jag inte blev påverkad av det faktumet. Därför fördjupar jag mig aldrig alltför mycket i den händelsen. Jag använder mig hellre av kollegor när ämnet ska gås igenom i utbildningen. Men återigen, det är inte jag som har hittat på detta och jag skulle aldrig förmedla någon information om jag inte kan visa källan till den.

Kan du ge en introduktion till vilka länder och folkgrupper vi pratar om när vi säger forna Jugoslavien och Balkan?
– Vi pratar om de stater som bildades när Jugoslavien sprack efter ett antal krig, från 1991 fram till 1999. Det gäller Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro och Nordmakedonien som det numera heter formellt. Sen har vi även frågan om Kosovo. Kosovo utropade självständighet 2008 men blev inte godkänt i FNs säkerhetsråd eftersom Ryssland lade in sitt veto. Det är därtill fem EU-länder som inte har erkänt Kosovos självständighet, bland annat Spanien som till varje pris vill undvika ett prejudikat som skulle kunna leda till ett självständigt Katalonien.

– Före 1991 ingick de här länderna alltså i en socialistisk federation som bestod av sex delrepubliker och två autonoma provinser. Dessa är i princip samma som de nämnda efterföljarstaterna, med undantag för de två autonoma provinserna: Vojvodina, som idag är norra delen av Serbien, och just Kosovo. Pratar man med en serb kan man lägga märke till att de mer korrekt kallar området för Kosovo och Metohija. Detta är en liten men relativt viktig detalj. Metohija kommer från det grekiska ordet för kyrkomark och i området Metohija finns än idag kloster och kyrkor från 1200-talet. Dessa bevakas av internationella trupper för att förhindra hämndaktioner och förstörelse.

– Tittar man längre bak i historien har framför allt två imperier spelat en massiv roll här: Österrike-Ungern och det Osmanska riket. Det första Jugoslavien skapades som ett resultat av första världskrigets slut, då både Österrike-Ungern och det Osmanska imperiet föll. Landet fick till en början namnet Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike och i det ingick alltså folkgrupper som hade slagits mot varandra under första världskriget. Grunden var därmed inte särskilt god. Slovener och kroater var katoliker, i Bosnien fanns katoliker, muslimer, ortodoxa och judar medan det var ortodoxa kristna i Serbien, Montenegro och Nordmakedonien. En rik blandning av religioner och etniska grupper helt enkelt. Men de har alla en sak gemensamt och det är att det här området har varit krigsdrabbat i runt två tusen år. En amerikansk historiker räknade ut att dagens Nordmakedonien är just den plats i världen där flest arméer har marscherat igenom under årtusendena.

– Det är alltså inte fel att säga att man hade oddsen emot sig redan från början. Kroaterna var till exempel aldrig intresserade av att ingå i en stat med serberna, men de hade inte så många alternativ utan var mer eller mindre tvungna att acceptera det. En signifikant serbisk minoritet bodde redan i Kroatien efter att man flytt under Osmanska invasionen. 1929 byts namnet till Jugoslavien och ett decennium senare bryter ännu ett världskrig ut. Kroaterna bestämmer sig då för att man inte alls vill ingå i samma kungarike som serberna, med Belgrad som huvudstad och en serbisk kung på tronen. Man blir då en lydstat under Italien och Nazityskland i kriget, även om de flesta kroater inte var fascister eller deltog i massmord och förintelsen. Hur som helst blev det ett väldigt starkt stigma för efterlevande kroater.

“De centrala frågorna allt kretsade kring var vems land är detta egentligen och vem var här först?”

– I Bosnien hade som sagt de tre religionerna levt jämte varandra sen medeltiden. Eftersom det inte fanns ett majoritetsfolk utan istället tre stora folkgrupper blev saker och ting än mer komplicerade. Kosovo, som än idag är så konfliktdrabbat, är platsen som serberna ser som sin urvagga, både fysiskt och mytiskt. Serberna tvingades bort därifrån under Osmanska styret, och sen har de till och från återtagit kontrollen över området. Idag ser albanerna sig själva som urinvånarna med hänvisning till illyrierna som levde där för två tusen år sedan. Frågan om vem som var på en viss plats först är inte helt oviktig på Balkan, men tyvärr missar många det faktum att folkgrupper har blandats vilt över hela Europa sedan tidernas begynnelse. Det vore egentligen inte så dumt med obligatoriska DNA-test på människor på Balkan för att visa för dem hur meningslösa en del av de här dispyterna och polemiken faktiskt är.

– När det socialistiska Jugoslavien sprack 1990, efter att de olika länderna folkomröstat om att lämna federationen, bildades en bra bit över tvåhundra partier. Detta skedde alltså efter decennier av ett enpartisystem. Jag skulle uppskatta att runt 90% av alla nya partier hade någon form av etnisk eller nationalistisk inriktning. De centrala frågorna allt kretsade kring var “vems land är detta egentligen?” och “vem var här först?”. Serberna var av åsikten att Serbien är där det lever serber. Det gällde till exempel den tredjedel av Kroatien där landets serbiska minoritet länge utgjort en majoritet. För alla grupper handlade det hela till stort del om att försöka behålla den biten land man besitter och den man anser sig ha den moraliska och historiska rätten att besitta. Serbiska presidenten Milosevic hade inget vidare intresse av Slovenien eftersom inga serber levde där. Desto större fokus hade han på de nämnda delarna i Kroatien och på Bosnien där serber utgjorde lite över en tredjedel av befolkningen. Det var i dessa områden som kriget och striderna mellan 1991-1995 blev som hårdast och brutalast.

Hur ser folk idag på tanken om ett enat Jugoslavien? Lever någon slags jugoslavisk identitet kvar?
– Det finns något som kallas Yugo-nostalgia, men det rör främst musik, film och litteratur. Idén om att bygga en jugoslavisk identitet var det som Tito och det socialistiska partiet eftersträvade. Grundtanken, när man 1943 bildade det nya socialistiska Jugoslavien mitt under andra världskriget, var just att man skulle vara jugoslav i första hand. Därmed blev andra etniska och religiösa tillhörigheter automatiskt sekundära. Men visst lever det kvar en grad av Yugo-nostalgia. Jag har fortfarande gamla kollegor som fortfarande tror på sina ungdomsberättelser om det vackra, socialistiska Jugoslavien. Men hur man än vrider och vänder på det så var det en socialistisk diktatur. Sa man fel saker kunde man hamna i fängelse eller på Nakna Ön, ett slags jugoslaviskt gulag.

Min erfarenhet är att det inte dröjer länge innan man stöter på konspirationsteorier när man interagerar med folk på Balkan. Ett påstående jag fått höra är att muslimerna som sägs ha mördats i Srebrenica senare har dykt upp i andra länder där de lever lyxliv. Håller du med om att konspirationsteorier är frekvent förekommande?
– Det är precis så. Konspirationsteorierna är väldigt starka i regionen och faktum är att man ibland är väl medveten om det är lögn. Det är samma sak vi nu ser Ryssland göra i Ukraina, och de vet mycket väl vad de gör även om de förnekar det. Just Srebrenica som du nämner är föremål för många konspirationsteorier. Ett exempel är att lik ska ha hämtats från andra platser för att det skulle se ut som många dödade. Faktum är att kriget i Bosnien började med att framförallt serberna, men även i viss mån kroaterna, påstod att det höll på att bildas en muslimsk stat mitt i Europa – ett europeiskt Iran. Man förvanskade sanningen och nämnde inte att runt 90% av den muslimska befolkningen i området var sekulariserad. Tyvärr börjar till slut vissa människor tro på dessa lögner och det hjälper inte hur mycket man än visar att det inte kan stämma.

Du pratat mycket om de olika religionerna som finns i de här länderna. Ofta pekas religionerna ut som grunden till motsättningarna mellan folkgrupperna. Håller du med om att så är fallet eller är det en allt för enkel analys? 
– Den är för enkel även om den inte är irrelevant. Tidigare florerade en teori om om att det var ett krig mellan kristna och muslimer, och det är helt fel. Men man kan inte förneka att religionen är viktig. Det finns mätningar som visar att det tidigare var runt 30-40% av kroaterna som hade en katolsk identitet. Idag är det ca 97%. Det går i princip inte att vara kroat utan att också vara katolik. Det har blivit synonymt. Motsvarande mätningar i Serbien har visat att andelen religiösa ökat från runt 10% till dagens 80-90%. Tyvärr har en ytterst svart-vit historia målats upp där religion används som en bastion. Men egentligen är saken betydligt mycket mer komplicerad och full av gråzoner.

“Jag kan inte se framför mig en serbisk politiker vinna ett val och samtidigt säga att vi accepterar Kosovos självständighet.”

Hur stor är risken för ett nytt krigsutbrott?
– Risken har funnits hela tiden. Varken Bosnien eller Kosovo är lösta frågor. Det är den klassiska gordiska knuten. Fredsuppgörelsen som gick under namnet Daytonavtalet, som signerades i Paris 1995, fungerar i praktiken som en konstitution som ska säkerställa att de tre stora folkgrupperna har rätt till sitt. Detta har skapat en enorm splittring och det är oerhört svårt att få någonting gjort i Bosnien med dessa tre folkgrupper som har sina särintressen. Det finns fortfarande många kroater och serber som tycker att det hade varit bättre att bara delat Bosnien mellan sig. Det som var bra med att vi fick slut på kriget 1995 har alltså gett oss problem idag. Man har inte lyckats komma framåt i någon nämnvärd grad.

– I Kosovo gick till och med NATO in och stoppade serbernas etniska rensning av albaner. Men idag är det omvänt. Det är nu de serber som lever kvar som är rädda för sina liv och sina artefakter. Jag kan inte se framför mig en serbisk politiker vinna ett val och samtidigt säga att vi accepterar Kosovos självständighet. Då ska man ändå ha i åtanke att det är ett krav från EU och att Serbien är ett ansökarland. Regionen kryllar av gordiska knutar tyvärr.

Kan du ge oss ett best case scenario och ett worst case scenario för läget i forna Jugoslavien om 10 år?
– I ett best case scenario är alla länder i området medlemmar i EU. Historieskrivandet har överlåtits till historiker som gör sitt allra bästa för att hålla sig till källmaterial och objektivt lösande av frågorna. Man har insett att Europa är litet och alla är beroende av varandra. Ett gott exempel att titta på är relationen mellan Tyskland och Frankrike. Vem hade för hundra år sedan trott att de skulle bli så goda vänner? Det är europeisk utveckling när den är som bäst.

– I ett worst case scenario har vi hamnat i ett tillstånd, som vi tyvärr ser allt oftare i världen, där krig inte tar slut. Titta på Cypern, Palestina, Korea, Taiwan, Libyen, Syrien. Vi pratar om decennier där krigen bara fortsätter. Det är ett worst case scenario för mig. Ett Sydosteuropa där konflikterna sprider sig. För det finns ju många andra etniska grupper med spänd relation mellan sig i den delen av Europa. Ta till exempel relationen mellan turkar och greker, eller bulgarer och turkar. Det finns tyvärr mycket problematiskt som skulle kunna väckas ur sin dvala.

Hur ser den kulturella och historiska kopplingen ut mellan Ryssland och Serbien?  
– För det första finns det en språklig koppling. De sydslaviska språken ligger närmare ryskan än de västslaviska språken. Makedonier, bulgarer och serber har inga problem att lära sig ryska. Jag studerade själv ryska i skolan och hade inga problem att få högsta betyg. För tusen år sedan fanns det ett slaviskt språk. Tittar vi på historien skulle jag säga att Serbiens och Rysslands relation har varit ryssarna till gagn avsevärt mycket mer än tvärtom. Ett undantag skulle dock kunna vara första världskriget som blev en katastrof för Ryssland genom att de stod på Serbiens sida. Montenegros anslutning till NATO var en örfil för Ryssland. Montenegro hade sedan 1700-talet varit ryssarnas lilla kelgris. Man ska ha klart för sig att även om Ryssland ofta pratar om ett slaviskt brödraskap är det tydligt att det endast är ortodoxa som passar in. Slaver som är katoliker eller muslimer har ingen plats i den vänskapen.
 
Vilken bok borde alla läsa?  
– Då vill jag rekommendera den amerikanske medeltidshistorikern John Fine och hans bok The Bosnian Church (2007). Frågan om den bosniska kyrkan har legat i botten för mycket strider och nationalistiska tolkningar sedan mitten på 1800-talet. Fine har gjort en mycket källkritisk analys och massiv insats för att en gång för alla bevisa att den tredje bosniska kyrkan, jämte katolska och ortodoxa, inte var bogomiler eller katarer. Det var en självständig bosnisk kyrka som snabbt efter osmanernas inmarsch i mitten på 1400-talet försvann.

Om du tyckte om den här artikeln rekommenderar vi dig att också läsa följande artiklar: