Christer Fuglesang | Rymden

Want to read this article in English? Click here!

Om Christer Fuglesang
Det var i december 2006 som Christer Fuglesang blev den första svensken som fick åka den ca 8 minuter långa färden ut i rymden. Med sina 44 miljoner hästkrafter nådde rymdfärjan Discovery en hastighet på 28 000 km/h. Allt kring rymdfärden finns beskrivet i Fuglesangs bok 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden: dagbok från rymden. Han har en bakgrund som forskare i partikelfysik på CERN och är idag professor i Rymdfart på KTH i Stockholm samt föreståndare för KTH Rymdcenter. Utöver det skriver han även barnböcker med syftet att väcka ungas intresse för naturvetenskap.

Foto: ESA

Vad ägnar du din tid åt nu för tiden?
– Framför allt är jag på KTH, som professor i rymdfart, men jag jobbar också åt Saab som Space Advisor. Det är kul att få en blandning av akademi och näringsliv. På KTH ägnar jag tiden åt lite forskning, lite undervisning och mycket administration. Sen är jag också föreståndare för KTH Rymdcenter, där jag arbetar med att koordinera och stärka den rymdverksamhet vi har. Ett exempel är att vi har fått pengar till att bygga en rymdsimulator. Det är en infrastruktur för att kunna testa hårdvara som ska ut i rymden. När det gäller undervisning är det framförallt en kurs jag håller i som heter Bemannad Rymdfart. Sen håller jag även på med ett spännande forskningsprojekt som ämnar att studera partiklar från rymden med extremt hög energi.

När du åkte upp i rymden tog du med ett antal dosimetrar för att mäta strålning. Det låter som att ditt fokus på partiklar i rymden är återkommande?
– Ja, det hänger ju ihop med min bakgrund som partikelfysiker med forskning på CERN. När jag blev astronaut ville jag fortsätta forska på något sätt och då blev det naturligt att komma in på partiklar och strålning. Partiklarna är ett problem för människor i rymden och därför ville jag undersöka hur de påverkar människan och hur mycket det är på rymdstationen. Det forskningsprojekt jag är involverad i nu är ett stort, internationellt projekt med 250 forskare från 15 länder. Idén är att placera en detektor på rymdstationen. Just nu har vi en liten testdetektor på rymdstationen som skickades upp i höstas, men den stora detektorn kostar hundratals miljoner kronor att bygga.

‘Varför har vi inte varit tillbaka på månen?’ Vilka vi undrar jag?”

Det finns människor som menar att det är galenskap att lägga sådana summor på forskning i rymden när ekonomin inte räcker till för till exempel sjukvård och skola här på jorden. Vad tänker du om det?
– Med samma argument kan man då säga att vi ska sluta med all tävlingsidrott, kultur och mycket annat. Det mesta av rymdverksamheten ger dessutom ren nytta här på jorden. Om vi skulle stänga av våra satelliter idag skulle det ge väldiga problem – vi använder dem hela tiden, till exempel för att hitta var vi ska, för att se hur vädret kommer bli imorgon och för att kommunicera över hela jorden på nolltid. Vi har fått det mesta av all informationen om klimatproblemen från rymden.

Foto: NASA

– Det som kan vara svårast att argumentera för är att skicka människor till månen och mars. Men då ska man också veta att i Sverige är det inte ens 1% av rymdverksamhetens budget som går till det. I USA är det betydligt mycket mer, men det är fortfarande inte de mesta pengarna. En vanlig fråga jag får i Sverige och Europa är ”Varför har vi inte varit tillbaka på månen?” Vilka vi undrar jag? Har vi svenskar och européer varit på månen? Nej, det var ett extremt nationellt projekt som gjordes av USA för att visa att de var mer framstående än Sovjetunionen, men det är uppenbarligen något som hela mänskligheten tar åt sig av och är stolta över.

“Att människor ska kunna bo på andra platser än på jorden ser jag som essientiellt för mänskligheten.”

– Viljan att färdas till andra platser i rymden driver också mycket teknisk utveckling. Titta bara på Elon Musk som har byggt upp ett fantastiskt raketföretag som nu kapar kostnaderna för att skicka upp saker i rymden. Det han drivs är målet att vi ska kunna åka till Mars. På sikt när vi kommer att kunna åka upp i rymden mer regelbundet, till Mars till exempel, kommer en interplanetär ekonomi utvecklas. Att människor ska kunna bo på andra platser än på jorden ser jag som essientiellt för mänskligheten. Vi måste framåt.

Du har berättat att en av de vanligaste frågorna du får är om du var rädd när du åkte upp i rymden. Det verkar som att det finns oräkneliga saker som kan gå fel där uppe, och många av dem har säkerligen fatala konsekvenser. Hur hanterar man det?
– Ja, det stämmer att det är mycket som kan gå fel och det är mycket som också går fel. Men trots det är det inte många som har dött i rymden. De fall där astronauter har omkommit har faktiskt skett på eller nära marken. De största riskerna är vid start och landning, och rymdfärjan jag åkte i var inte speciellt säker. Enligt statistik och NASAs bästa bedömning var risken 1 på 70 att det skulle gå åt skogen. Det är kanske en större risk än vad man normalt skulle ta, men det är ändå inte så att man är rädd när man väl sitter där. Det viktiga är att lägga mycket tid på att i förväg tänka på vad som kan gå fel och komma på sätt att hantera det. Man tränar otroligt mycket på alla olika scenarion plus att det finns många backup- och reservsystem som kopplas på om något skulle fallera.. Allt det gör att man får starkt självförtroende.

Foto: ESA

Vad behöver man, både vad gäller personlighetsdrag och utbildning, för att bli en bra astronaut?
– Man måste vara en lugn person, social och kunna samarbeta väl. Man måste kunna lära sig mycket på kort tid, både intellektuellt men även rent praktiska saker. Men jag skulle säga att det inte riktigt är så att du blir uttagen för att du är bäst på något, utan du blir snarare utesluten för att du är dålig på något. Med andra ord gäller det att vara all-round.

– Utbildningsmässigt är det någonting inom naturvetenskap och teknik som gäller, och då inkluderar jag även medicin. Sen finns det även piloter som blir astronauter, men de har oftast också en ingenjörsutbildning. Framförallt skulle jag säga att teknik är en passande bakgrund och gärna en utmanande utbildning, till exempel teknisk fysik. Tittar man framåt kommer det inte bara att vara de nationella rymdorganisationerna, som NASA och ESA, som tar ut astronauter, utan även privata företag. På ännu längre sikt kan man i framtiden säkert få jobb som hotellchef på en rymdstation, för att ta hand om rymdturister, och då behövs delvis andra egenskaper och utbildningar.

“Jag tjänade inte mer än andra inom ESA, utan tjänade ungefär som en mellannivåchef.”

Hur mycket tjänar man som astronaut?
– Jag tjänade i storleksordningen 100 000 kr i månaden. Dock var det skattefritt,eftersom jag arbetade för en internationell organisation. Men man får också ha i åtanke att med det yrket kunde min fru egentligen aldrig arbeta och göra karriär, så min lön var också en kompensation för det. Jag tjänade inte mer än andra inom ESA, utan tjänade ungefär som en mellannivåchef.

När du var uppe i rymden såg du ibland ljusblixtar i ögonen, vilket är ett fenomen du kände till redan innan rymdfärden. Kan du berätta vad det handlar om?
– Det har med partiklar att göra. Jag fick höra talas om det ganska tidigt i astronautträningen och eftersom jag hade kunskap inom partikelfysik förstod jag att det var partiklar från rymden som på något sätt reagerar med ögat eller kanske hjärnan. Jag tänkte att man kanske kunde studera detta lite närmare, så jag genomförde ett litet experiment som gick ut på att korrelera partiklar som gick genom en detektor och sen in i ögat, för att sen notera när astronauter såg ljusblixtar. Tyvärr är det inte så många man ser, i genomsnitt en ljusblixt var sjunde eller åttonde minut, vilket gör det svårt att få mycket statistik, men det blev en del ändå.

Foto: NASA

– Sannolikt handlar det om att en atomkärna, alltså en partikel från rymden, regagerar med samma molekyl som ljuset reagerar med i näthinnan. Molekylen i näthinnan reagerar på samma sätt som vid interaktion med en foton och skickar då vidare en signal. Det är förmodligen det direkta sättet, men sen finns det en del indirekta effekter också. En proton reagerar någonstans i ögat och slår ut en atomkärna, som i sin tur reagerar med molekylen som skickar vidare ljussignalen. Det finns förmodligen också en liten del som har att göra med Tjerenkovljus. Om en laddad partikel går genom ett medium fortare än ljuset blir det en slags vågeffekt med fotoner som kallas tjerenkovljus.

Du skriver barnböcker. Vilka är dina bästa tips till föräldrar som vill väcka intresset för naturvetenskap och rymden hos sina barn?
– Berätta om verkligheten, gärna i spännande omständigheter. Mina böcker innehåller spännande och roliga berättelser i vilka jag förklarar saker som händer på ett enkelt sätt så att barn kan ta det till sig. Min grundfilosofi är att förstå någonting är ungefär samma sak som att acceptera någonting. Alla vet att äpplet faller till marken, man har accepterat det och tycker då att man förstår det. Sen kan man ju fortsätta gå djupare i förståelsen med att jorden och äpplet har massa och de drar varandra till sig. Men varför drar de varandra till sig? Man kan alltid gå till en djupare nivå och till slut tvingas vi säga så är de bara. Jag tror det är bra för barn att i en tidig ålder höra de lite mer udda fakta, som relativitetsteorin – att tiden går långsamt när det går fort, eller kvantmekaniken – att saker kan gå två vägar samtidigt. Då kommer de inte tycka att det är lika konstigt när de stöter på det senare i livet.

Vilken bok vill du rekommendera?
Sapiens av Yuval Noah Harari.