Christer Sturmark | Fri Tanke och Konsten att tänka klart

Foto: © Peter Knutson
Den här intervjun genomfördes under februari 2022.

Want to read this article in English? Click here!

Om Christer Sturmark
Christer Sturmark har en bakgrund inom datavetenskap och blev under 1990-talet känd som IT-entreprenör. Han valde dock senare att helt byta bana och är idag grundare och VD för bokförlaget Fri Tanke samt chefsredaktör för förlagets kvartalsmagasin Sans. Han har nyligen skrivit boken Konsten att tänka klart (2021), i samarbete med den amerikanska författaren Douglas Hofstadter, som också har översatt det svenska manuset till engelska. Sturmark har länge varit en aktiv samhällsdebattör och är engagerad i frågor som rör filosofi, vetenskap och livsåskådning såsom dödshjälp och vilkten av att skilja på religion och politik. Han belyser ofta problematiken med pseudovetenskap och förespråkar ett sekulärt samhälle. Mellan 2008 och 2015 var Sturmark ordförande för förbundet Humanisterna.

Vill du köpa boken Konsten att tänka klart eller några andra av Fri Tankes böcker?
Ange koden intellectinterviews när du handlar i Fri Tankes e-bokhandel så får du 15% rabatt.
> KLICKA HÄR <

Fri Tanke och cancelkulturen

Vad är Fri Tanke för bokförlag? Vilka principer och vilken filosofi vilar förlaget på?
– Vi är ett facklitteraturförlag som fokuserar helt på sakprosa. Vi ger inte ut skönlitteratur, även om vi faktiskt har gjort ett par undantag från den regeln. Vi har dels gett ut Christer Fuglesangs barnboksserie, som är äventyrsböcker men de har ett starkt vetenskapstema. Sen har vi också gett ut två skönlitterära böcker av det amerikanska stjärnskottet Ted Chiang. De är science fiction-böcker som vi valde att ge ut för att de så tydligt handlar om vetenskapliga och filosofiska idéer. Men utöver dessa skönlitterära undantag fokuserar vi alltså på facklitteratur.

– Vi brukar säga att vi vilar på idén att ge ut litteratur i upplysningens anda. Vi ger ut många verk inom filosofi och naturvetenskap. När det gäller naturvetenskap är det framförallt inom det som vi kallar för existentiell naturvetenskap, det vill säga den som säger något om vad det innebär att vara människa, var vi kommer ifrån och var vi är på väg. Det kan handla om neurovetenskap, medvetandet, kosmologi, evolution och psykologisk forskning. Det tredje området vi fokuserar på, som har ökat under de senaste åren, är det som på engelska kallas current affairs. Man kan beskriva det som samtidens brännande samhällsfrågor, och gärna de ämnena som skaver lite extra. Viktigt att framhålla är dock att vi som förlag inte tar ställning i frågorna. Vi har ingen politisk inriktning, varken höger eller vänster. Den enda ställning vi tar är för upplysningens idéer om förnuft och vetenskap. Vi kommer aldrig att ge ut en bok om pseudovetenskap, till exempel om hur man ställer horoskop.

“Vi tar alltså inte ställning i en fråga som denna, och jag är inte säker på att Ayaan Hirsi Ali har rätt i allt hon säger, men samtalet måste få ske.”

När ni publicerar böcker i brännande samhällsfrågor leder det säkerligen till många reaktioner. Har ni fått känna på kritik och cancelkultur ännu som ett svar på publicering av kontroversiella böcker?
– Jo då, det har vi. Ett komiskt exempel var när vi för ett par år sedan gav ut två böcker som berör den feministiska rörelsen; Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, och Kate Mannes bok Duktig Flicka. De här två böckerna är totala motpoler och den bredden vill vi stå för. Många vänsterorienterade feminister ser definitivt Ivar Arpi som ett antifeministiskt högerspöke samtidigt som många inom högern säkerligen anser Kate Manne vara en radikalfeministisk galning. Visst har jag fått höra att vi är ett “högerförlag” för att vi gav ut Genusdoktrinen, men de kritikerna säger inget om den andra boken vi gav ut. Jag tycker att detta är en farlig trend.

– Vi gav ut Ayaan Hirsi Alis bok Villebråd förra året som handlar om sexuellt våld kopplat till invandring, och det uppfattades såklart som kontroversiellt. Vi hade bokat ett stort event med henne där hon skulle ingå i ett panelsamtal med bland andra Bi Puranen, en av våra främsta forskare på migranters värderingsförändringar när de kommer till Sverige. Eventet fick tyvärr ställas in på grund av pandemin, men under planeringen fick vi ha SÄPO inkopplat eftersom Ayaan behöver konstant personskydd. Vi tar alltså inte ställning i en fråga som denna, och jag är inte säker på att Ayaan Hirsi Ali har rätt i allt hon säger, men samtalet måste få ske.

Att anordna sådana samtal utan att hålla med om allt som sägs kan väl jämföras med att kunna ha böcker, ta Mein Kampf som tydligt exempel, i sin bokhylla utan att för den skull nödvändigtvis stå bakom innehållet?
– Ja och den har jag faktiskt! Jag köpte den på antikvariat och det är den första tryckta upplagan på svenska, från 1933 om jag minns rätt. På försättsbladet står det till och med Bemyndigad översättning av tyska staten. I min nya bok citerar jag faktiskt ur Mein Kampf för att visa att att Hitler använde kristna argument i sin antisemitiska propaganda. En vanlig uppfattning är att Hitler var ateist, och ingen kan såklart med säkerhet veta vad han var innerst inne, men han använde helt klart argument från kristendomen i sin antisemitiska retorik.

Kan vi tänka klart?

Din nya bok, Konsten att tänka klart, uppmanar till just det – att tänka rationellt, förnuftigt och klart. Med tanke på hur radikalt nyhetsmedia har förändrats det senaste decenniet och hur vi ständigt befinner oss i en tornardo av olika informationsflöden har det blivit allt svårare att just tänka klart och att dra rationella slutsatser. Hur ska vi till exempel förhålla oss till att det kan sitta en expert i ett nyhetsprogram och hävda det diametralt motsatta mot en annan expert i ett annat nyhetsprogram? Hur kan vi navigera i sökandet efter sanning idag?
– Jag tror att vi måste erkänna att det finns områden där vi inte kan veta vad som är sant, helt enkelt därför att kunskapsläget inte är tillräckligt starkt ännu. Ta Covid-19 som exempel, och att olika infektionsläkare har olika uppfattningar om hur pandemin borde hanteras. Där vet vi inte exakt vad som är sant och det tror jag man behöver vara ödmjuk inför. Däremot finns det många frågor där det råder konsensus inom vetenskapen, men där det ändå finns en hel rad alternativa källor som påstår en massa dumheter. Då gäller det att man lär sig att skilja på vad som är rimligt att tro på och inte. Sociala medier och ny teknik gör att man kan paketera information väldigt snyggt, även skitsnack. Det gör det svårt helt enkelt.

I takt med uppkomsten av allt fler alternativa informationskällor verkar den allmänna tilliten till mainstream-media minska?
– Visst, men det tror jag beror på att sociala medier ger sådana möjligheter att få galna åsikter bekräftade. Människor hittar snabbt en community där de får bekräftelse kombinerat med mycket stöd och kärlek. Jag tror att det finns en radikaliseringsprocess inbäddad här som har med cancelkulturen att göra. Låt oss säga att en vettig och väl ansedd skribent eller journalist börjar pröva tankar som ligger lite utanför mainstream. Om denna person då blir utfryst för att ha befunnit sig utanför den så kallade åsiktskorridoren tror jag att det är stor risk för radikalisering. Snabbt kan sådana personer fångas upp av andra gemenskaper som gillar att man går utanför mainstream.

– Alla människor behöver bekräftelse och om den upphör att komma från en community söker man den istället från andra platser. Där finns det hårresande exempel, så som Inger Carlqvist, som en gång i tiden var en ansedd journalist och nu är en ökänd förintelseförnekelse. Detta är en rent psykologisk mekanism och har inte så mycket med kognitiva brister att göra. Med anledning av detta tror jag att det är farligt att utesluta och frysa ut någon för snabbt. För övrigt tror jag att den här radikaliseringsprocessen är samma sorts process som unga killar i förorten går igenom när de slutar upp i extrem-islamistiska grupper. De känner sig utfrysta från det vanliga samhället.

“Jag säger kryptoreligiöst eftersom jag nämligen misstänker att många av de som tar ställning mot dödshjälp och som säger att det inte är av religiösa skäl, ändå på ett omedvetet plan tycker så just av religiösa skäl”

– Samtidigt anser jag att public service behöver bli mycket bättre på att inte skapa falska balanser. Journalister på public service verkar ibland tro att eftersom de ska vara opartiska måste de alltid ge samma plats till två motstående åsikter. Detta alltså även i fall där det råder vetenskaplig konsensus om den enda ståndpunkten och den andra kommer från en foliehatt. I sådana lägen är det feltänkt att båda sidor måste få vara med och uttala sig. Problemet är att man ger tittaren intrycket av att båda två sidor är legitima och likvärdiga uppfattningar att ha. Nyligen anordnade till exempel Sveriges Radio en diskussion mellan en vaccinforskare och en antivaccinbloggare. Det var inte så lyckat.

– Jag fann mig själv i ett dilemma när SVT bjöd in mig till programmet Mötet för att debattera Terry Evans som kallar sig själv medium, men egentligen är en bedragare. I och med det skapade SVT en falsk balans. Programmet borde aldrig ha gjorts eftersom det råder vetenskaplig konsensus om att det inte finns andar och spöken som vi kan prata med. På samma sätt bör de inte ha debatt om huruvida Förintelsen har ägt rum eller inte. Kärnkraftsfrågan är mer passande eftersom det är ett rimligt ämne att ha olika åsikter om. Varför ställde jag upp i programmet då? SVT förklarade att om jag inte var med så skulle de ändå spela in programmet, men med någon annan person än mig. Lite självgott tänkte jag då att om det ändå ska göras kan jag nog argumentera bättre än många andra i ett sådant ämne och därför valde jag att delta.

Etik och moral i en naturlig värld

Du är sedan många år sekulärhumanist. Vad innebär det och hur guidas du i moraliska frågor av den livsåskådningen?
– Jag har varit engagerad i livsåskådningsfrågor mycket länge och var tidigare ordförande i förbundet Humanisterna. Själva livsåskådningen sekulärhumanism kan definieras i två enkla termer. Den första är en deskriptiv uppfattning om hur världen är beskaffad. Den är naturalistisk, det vill säga världen är naturlig snarare än övernaturlig. Det leder till att jag också är ateist. Den andra delen är en normativ uppfattning. Man bygger en sekulär etik som inte har något att göra med religiösa dogmer, skrifter eller principer. Att komma fram till ett moraliskt ställningstagande handlar alltid om att göra ett antal överväganden, men vi anser att de övervägandena ska vara befriade från teologiska argument och istället vila på sekulära idéer.

– Om vi tar dödshjälpsfrågan som exempel, anser jag att det är något som människan borde äga bestämmanderätten över. Det handlar om individens eget liv, vilket är det mest fundamentala en människa har. Jag har väldigt svårt att förlika mig med att man på något kryptoreligiöst sätt hävdar att vi människor inte får fatta beslut om vårt eget liv och död. Jag säger kryptoreligiöst eftersom jag nämligen misstänker att många av de som tar ställning mot dödshjälp och som säger att det inte är av religiösa skäl, ändå på ett omedvetet plan tycker så just av religiösa skäl. Det kan handla om att ämnet känns lite tabu och att man har en syn på livet som heligt.

– Ett annat exempel jag kan ta är abortfrågan, där jag anser att vi ska ha en liberal abortlagstiftning. Frågan är inte etiskt oproblematisk och det är inte alls självklart var abortgränsen ska gå. Det måste man ha en ytterst sofistikerad, medicin-etisk diskussion om. Men att gränsen inte går vid befruktningsögonblicket är för mig fullständigt solklart, eftersom tillblivandet av människan och därmed människovärdet är en gradvis process. Med samma resonemang som grund anser jag att man ska kunna forska på embryonala stamceller. Dessa ståndpunkter kommer som konsekvenser av min sekulärhumanistiska livsåskådning.

Vissa personer med mindre liberal hållning i abortfrågan kan nog hålla med dig om att gränsen egentligen inte går vid befruktningsögonblicket, men på grund av bristen på tydliga gränser efter det drar de slutsatsen att det bättre att utgå från den enda tydliga gräns som finns, det vill säga befruktningsögonblicket. Samtidigt finns det de på andra åsiktskanten som menar att män inte har rätt att uttala sig i frågan överhuvudtaget, och att de som argumenterar mot dem uteslutande är religiösa fanatiker. Vad säger du om dessa ståndpunkter?
– Jag är inte främmande för tanken på att man kanske bör tidigarelägga abortgränsen i och med att möjligheterna att rädda för tidigt födda barn ständigt förflyttas. I frågan om exakt tidpunkt för abortgränsen måste jag ha ödmjukhet nog att inte ha en åsikt, eftersom jag inte är medicin-etiskt utbildad.

“Om någon argumenterar mot samkönade äktenskap skriker folk direkt homofob! Men det är inte alls säkert att personen med den åsikten är homofob.”

– Men att karakterisera sina åsiktsmotståndare som du beskriver är en vulgärisering av debatten. Samkönade äktenskap är ytterligare ett exempel på en fråga där debatten ofta blir vulgär. Om någon argumenterar mot samkönade äktenskap skriker folk direkt homofob! Men det är inte alls säkert att personen med den åsikten är homofob. Av någon anledning anser de det vara fel att två personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap. Det kan till exmpel handla om en tro på att Gud inte vill att det ska vara så, vilket är ett argument som jag underkänner eftersom jag inte tror att Gud finns. Men de behöver inte nödvändigtvis vara homofoba! De kan vara det, men det följer inte av att de är emot samkönade äktenskap.

Vad är den etiskt guidande kärnan inom sekulärhumanismen som du lutar dig mot när du ska ta ställning i en moralisk fråga?
– Om jag själv skulle försöka definiera någon grundidé så är det nog att minimera lidande. Därefter skulle jag säga meningsskapande, att människor ska ha möjlighet och frihet att skapa mening i sina liv. Jag tror att lycka följer ur mening, inte tvärtom. En närliggande fråga som jag tycker är spännande är huruvida det finns en objektiv moral eller inte. Jag tycker att sekulära moralfilosofer på båda sidor av frågan har intressanta argument. Själv är jag fortfarande agnostisk.

I ditt samtal med Navid Modiri i podcasten Hur kan vi? hävdade du att vetenskapen inte har något att säga till om i moralfrågor. Författaren och filosofen Sam Harris argumenterar för att vetenskapen är central för att ta ställning i moraliska frågor. Har han fel?
– Vetenskapen kan klargöra vilket av två alternativ som är det bästa för att minimera lidande. Men att komma fram till att minimera lidande är det mest moraliskt eftersträvansvärda menar jag att vetenskapen inte kan. Den kan inte definiera våra moraliska värden, hävdar jag. Däremot kan den säga mycket om hur vi till exempel kan uppnå välmående. Vetenskapen kan avgöra empiriska frågor, men vi behöver först komma överens om de moraliska axiomen, till exempel att välmående är eftersträvansvärt och lidande inte är det.

Vad som verkar vara en allt mer populär filosofi, är den postmoderna sanningsrelativismen. Förespråkarna menar att det kan finnas flera sanningar samtidigt även om de står i konflikt till varandra. De påstår också att om något är sant eller inte snarare är fråga om subjektiv tolkning än objektiv empiri. Det här är förmodligen något du vänder dig emot?
– Absolut! Det där tycker jag är skrämmande. I min bok tar jag upp ett exempel från när jag debatterade en pedagog som hävdade att kreationism och evolution bara är två olika paradigm, men det är ju fullständig nonsens! Det är faktiskt en livsfarlig hållning, för om det bara finns subjektiva sanningar kan ju ingen någonsin ha fel, utan alla har rätt hela tiden. Att det finns objektiv sanning är en förutsättning för att vi ska kunna vara ödmjuka och erkänna att vi kan ha fel. Man inser lätt hur farligt det blir om man kan rättfärdiga vilka handlingar som helst – ingen kan ju hävda att man har fel.

Vilken bok skulle du vilja rekommendera?
– Wienkretsen av Karl Sigmund. Det är en otroligt häftig skildring av en dramatisk tid. Wien var det intellektuella centrumet i Europa på 1920-talet med namn som Sigmund Freud, Ludwig Wittgenstein, Karl Popper och Kurt Gödel. Den här filosofiföreningen, Wienkretsen, blev ett ljus i den här tiden som höll på att förmörkas av fascism, katolsk fundamentalism och antisemitism. Det kan beskrivas som en filosofisk startpunkt som kom att betyda mycket för västerlandets analytiska filosofi och även för kvantfysikens utveckling. Den rekommenderar jag!

Om du tyckte om den här artikeln rekommenderar vi dig att också läsa följande artiklar: