det persiska riket

med Ashk Dahlén

Want to read this article in English? Click here!

Ashk Dahlén, docent i Iranska språk.

Om Ashk Dahlén
Ashk Dahlén är född 1972 i Tafresh, Iran men har sedan tidig ålder bott i Sverige. Han är en prisad språkvetare, författare och översättare. Han är docent i iranska språk vid Uppsala universitet och hans forskningsområde omfattar huvudsakligen persisk litteratur, iransk religionshistoria och filosofi. Ashk Dahléns senaste bok heter Antikens Persien (2016).

Bakgrund

Det Persiska Rikets stormaktstid sträckte sig från ca år 550 f v t då Kyros den Store i ett slag frigjorde perserna från mederna, till ca 220 år senare då Alexander den store besegrar perserna och förgör imperiet. Ett annat namn är det akemenidiska riket, då den härskande ätten inom den persiska folkgruppen var just akemeniderna. Stormaktstiden utmärks av flera framstående regenter såsom Kyros den Store, Xerxes och Dareios, kända slag mot Grekland samt byggandet av världsarvet Persepolis. Riket var det största världen dittills skådat och omfattade 5,5 miljoner km2 från Indien och Centralasien i öst till Balkan och Libyen i väst.

I västerländsk historiebeskrivning förekommer Perserriket oftast inte mer än som en fotnot till avsnittet om antikens Grekland. Varför har det blivit så?
– Man kan säga att Perserriket fallit i skymundan eftersom merparten av det låg i Asien och västerländska historikers fokus legat på Europa, vilket är ganska naturligt. Sedan var de så kallade Perserkrigen en verklig vändpunkt i grekernas egen historia. När de började skriva ner sin historia sammanföll det med mötet med den persiska stormakten. Därför handlade grekernas historieverk från början om deras relation till det persiska riket. Utifrån Atens perspektiv var perserna en fiende, i alla fall politiskt. Västerländska historiker har därför ofta tagit avstamp i Grekland som man uppfattat som den europeiska kulturens vagga och endast berört perserna då greker var inblandande. Så med tiden blev perserna reducerade till en ”österländsk” fiende som grekerna krigade mot. Ingenting kan vara mer missvisande.

– Att greker och perser var fiender är helt enkelt felaktigt. Den militära konflikten mellan dem var kortvarig och det fanns faktiskt ofta fler greker i den multietniska persiska armén än i den grekiska armén. Dessutom existerade inget enat Grekland så av politiska och ekonomiska skäl föredrog många greker att stödja perserna istället. De grekiska stadsstater som blev en del av Perserriket fick förutom fredsgarantier bland annat tillgång till ett enormt nätverk av handelsvägar och med detta ett omfattande vetenskapligt och kulturellt utbyte. Då tänker jag till exempel på Mellanösterns landvinningar och innovationer inom bland annat teknik, medicin, matematik och astronomi. Sist men inte minst uppfattades Aten som en utomstående kolonisatör av många greker. Eftersom de flesta historiker verkade på uppdrag av Aten är det framförallt deras perspektiv som präglat de grekiska beskrivningarna.

Ett av världvärldshistoriens främsta imperier.

Det måste vara problematiskt för er forskare med så ensidiga källor?
– Ja, perserna hade tyvärr inga bevarade historieböcker eftersom de främst förvaltade sina historiska traditioner muntligt. Detta resulterade i att historia blandades med myter och legender. På 1900-talet upptäckte arkeologer i Iran ofantliga arkiv med ekonomiska och administrativa texter som ger oss viktiga upplysningar om saker vi tidigare inte kände till. Inte bara har vi lärt oss avsevärt mer om lag, finans och förvaltning i riket utan även om sociala, kulturella och religiösa förhållanden. Sedan 1980-talet har fokus inom spetsforskningen om akemeniderna legat på att jämföra dessa källor med de grekiska framställningarna. Huvudsyftet har inte varit att falsifiera uppgifter hos Herodotos och andra grekiska historiker, utan att läsa deras texter med kritiska ögon. Nytt material från Babylonien, Mindre Asien, Baktrien och Egypten har bidragit till nya forskningsrön och gett oss en mer nyanserad bild av antikens Iran. Sist men inte minst finns en del fakta att hämta från flera böcker i Gamla Testamentet där akemeniderna omnämns även om mycket av materialet bäst kan beskrivas som fiktiv skönlitteratur.

Vad kan man säga var utmärkande för det persiska riket?
– Om vi börjar med att titta på Kyros den store verkar han ha varit en lysande fältherre och pragmatisk härskare. Hans politik styrdes både av maktrealism och humanistiska ideal. Karaktäristiskt är att han anammade allt hos andra folk som han ansåg kunde bidra till att skapa effektiv styrelse och politisk gemenskap. Perserna var inledningsvis bofasta nomader och saknade sofistikerad stadskultur. Man kom därför att lära sig och hämta en hel del från andra folk. Kilskriften kom från elamiterna, man lärde sig prägla mynt av lyderna och anammade medernas stadskultur och hovdräkt. Perserriket präglades från första början av kulturell smältdegel och en vision om mellanmänskligt samarbete. Kyros använde sig av kunskaper och erfarenheter från härskare som han besegrat, till exempel Astyages i Medien, Nabonid i Babylonien och Krösus i Lydien, vilket klart var till hans fördel.

De persiska regenterna Kyros, Dareios och Xerxes som alla tre fick tillnamnet ”den store”.

– Efter Kyros är den viktigaste persern Dareios. Denne genomförde en rad statsreformer som innebar att riket blev bestående och långvarigt. Han gav imperiet dess struktur som det blivit känt för, inte minst när det gäller administration. Han befäste dess yttre gränser och skapade fredliga förhållanden inom riket som varade i knappt två hundra år, vad man brukar kalla Pax Persica. Det var ingen liten bedrift om vi jämför till exempel med Alexander vars välde föll sönder omedelbart efter hans död. Dareios skiljde på den militära och civila makten, instiftade en kungalag och lät införa en internationell valuta. Men viktigast av allt var att han nydanade det så kallade satrapisystemet, där varje provins styrdes av en satrap som ofta kom från den lokala eliten och var underställd centralstyret. Ordet satrap kommer från fornpersiskans xshathrapāvan vilket betyder just ståthållare eller guvernör. Det rådde en hög grad av självstyre ute i satrapierna, inte minst när det gällde rättsskipning, och det tror jag var nyckeln till rikets goda inre sammanhållning.

Vilka språk var i praktiken gångbara i ett mångkulturellt rike med så enorm geografisk utbredning?
– Man skulle kunna tro att fornpersiska var det dominerande språket, men det var faktiskt arameiska. Anledningen var att hovskrivarna var araméer. Det persiska riket var utpräglat flerspråkigt och i de västra satrapierna Makedonien, Trakien och Jonien (Öst-Grekland) kommunicerade man ofta på grekiska vid sidan av arameiska och fornpersiska. Dagens persiska är en fortsättning på fornpersiskan men det krävs att man är språkvetare för att kunna förstå det. En bildad iranier kan snappa upp enstaka ord eller nyanser i fornpersiskan, men inte mer. De allra flesta orden har bytts ut, till exempel ordet för gud som på fornpersiska heter baga men i dagens persiska heter khodā. Detta baga möter vi långt senare i det persiska stadsnamnet Bagdad som betyder ”Guds gåva”. Fornpersiskan upphörde några hundra år efter att Alexander störtat den siste storkungen och övergick i medelpersiskan som är direkt föregångare till dagens persiska.

Kyros den stores grav.

Var den religiösa situationen lika heterogen?
– Ja, samma pluralism rådde där. Perserna hade en mängd olika gudar och religioner, eller kanske snarare kulter. Man riktade sig till olika gudar för olika ändamål ungefär som i det forntida Sverige. Typiskt för perserna var att när de kom till en ny plats så anpassade de sig och tog upp andra folks gudar i sin dyrkan. De var inte rädda att förlora sin nationella eller religiösa identitet, utan sökte tvärtom överbrygga kulturer och såg det som helt naturligt att anamma nyttiga seder och traditioner från andra folk. Ett exempel är när Kyros den stores son Kambyses erövrade Egypten. Han lät utropa sig till farao, började dyrka tjuren Apis och skänkte gåvor till de egyptiska templen. Denna kulturella öppenhet vittnar om en hög grad av maktrealism hos den persiska eliten, insikten om att för att kunna styra i ett nytt land måste man ta seden dit man kommer, men deras grundinställning hade sina rötter i iransk filosofi och religion. Man uppfattade nämligen guden Ahura Mazda som den högsta principen, en slags himmelsgud. Ahura Mazda betyder ”Majestätet Visheten” och hans ordning var därför en ”rationell” sådan. Detta innebar att man inte var fientligt inställd till andra gudar som man kom i kontakt med. När storkungen Xerxes kom till Grekland började han dyrka gudinnorna Artemis och Diana, vilket han fortsatte att göra efter att den grekiska expeditionen var avslutad.

Hade medborgarna på något sätt en gemensam identitet i Perserriket?
– Det är helt naturligt att invånarna i ett så stort rike levde mer eller mindre isolerade från varandra, särskilt eftersom majoriteten inte lämnade sin egen hemtrakt. Samtidigt förenade riket för första gången alla områden från Balkan och Libyen i väst till Indien och Centralasien i öst vilket skapade fördelaktiga förutsättningar för internationell handel och likaså för socialt, kulturellt och vetenskapligt utbyte. Folken började närma sig varandra och blandas i olika riktningar på en tidigare osedd skala, inte minst genom blandäktenskap. När grekiska hantverkare som hämtats till stora byggnadsprojekt och legoknektar som tagit värvning i den persiska armén återvände till Grekland förde de med sig nya seder och kunskaper som de förmedlade vidare. Som jag nämnde var lagsystemet utformat olika i de skilda satrapierna. Det enda som egentligen avgjorde om ett samhälle ingick i Perserriket var om den lokala härskaren erkände storkungen som överhuvud och i så fall inkasserade skatt till centraladministration som förde minutiösa register på alla nivåer.

Persepolis – UNESCO Världsarv sedan 1979.

Den plats som är idag berättar mest om Perserriket är Persepolis. Varför byggdes det?
Det är en fråga som varit omtvistad länge. Storkungen hade fyra olika huvudstäder som han bodde i under olika delar av året. I Persepolis vistades han under vintrarna eftersom det var den varmaste regionen. Jag anser tillsammans med flera forskare att Persepolis byggdes i syfte att arkitektoniskt visa upp rikets enhet och mångfald. Man lät avbilda alla folkgrupper som fanns inom riket och framhävde den pluralism som imperiet vilade på. Palatsstaden vittnar om inslag från alla dessa kulturer men kanske främst från Persien, Medien, Babylon och Egypten. Att mångkulturen speglades i monumentalarkitekturen var en högst medveten politik. När Alexander intog Persepolis brände han ned stora delar av staden, framför allt de byggnader som Xerxes hade uppfört. Detta har sannolikt sin förklaring i att Xerxes invaderade Attika och brände ned Akropolis. Han skonade dock Dareios palats. Persepolis med all dess välstånd var en mäktig symbol för akemeniderna och kanske kände han sig tvungen att förstöra staden för att överhuvudtaget kunna hävda sig som ny härskare i Mellanöstern.

– I jämförelse med världens andra ruinstäder finns det förhållandevis mycket bevarat av Persepolis. Förutom stora delar av Dareios palats finns en hel del reliefer och skulpturkonst bevarad. En del av detta kan beskådas på museer i främst Chicago, Paris, Cambridge och Teheran. Tyvärr tog förstörelsen inte slut efter Alexander utan har fortsatt ända in i modern tid. Fram till nyligen gjordes till exempel filminspelningar på platsen där skådespelare och fordon gått fram på ett oaktsamt sätt. Under den iranska revolutionen begav sig militanta islamister till Persepolis med bulldozers för att jämna lämningarna med marken. Lyckligtvis blev de hindrade av områdets lokalbefolkning och 1979 utnämndes palatsstaden till ett världsarv av UNESCO.

Farvaharsymbolen i Persepolis.

Symbolerna för Perserriket har alltså kommit att spela en roll i modern iransk politik?
– Ja, många iranier både i Iran och utanför landet har kommit att uppfatta Perserriket som en symbol för ”äkta” persisk kultur. Farvahar, Kyros grav och Kyroscylindern används till exempel som motiv på halskedjor, t-shirts och till och med tatueringar. De har blivit kraftfulla uttryck för en ”nationell” identitet och som sådana missbrukas de också av krafter som vill skapa ett vi-och-dom samhälle. Här är udden riktad mot islam i allmänhet och mot araber i synnerhet. Det är beklagligt inte minst eftersom Iran har en arabisk minoritet som är lika mycket iranier som alla andra medborgare. Före revolutionen var man väldigt stolt över det persiska riket och alla barn fick lära sig om akemenidernas storhetstid i skolböckerna. Shahen av Iran använde sig av denna historiska epok i den statliga propagandan där han porträtterades som en efterträdare till de persiska storkungarna. I dag har iranier i gemen större kunskap om sitt antika förflutna och Perserriket är alltmer framträdande i alltifrån litteratur, konst och högtider till teveshower, sång och dans och fungerar som en kollektiv påminnelse om en persisk stormaktstid.

Vad är det man forskar på idag? Vilka är de stora frågorna man söker svar på?
– Det är mycket fokus på filologisk och ikonografisk tolkning av arkeologiska fynd som reliefer, sigill och kilskriftstavlor. Man gräver fram nya antika lämningar från olika delar av det persiska riket, framförallt i nuvarande Turkiet, Centralasien och Afghanistan. Spetsforskningen idag består många gånger av tvärvetenskapligt samarbete inom projekt där arkeologer samarbetar med historiker och språkvetare. Det är faktiskt få forskningsfält som engagerar forskare från så många olika discipliner och omfattar så många olika typer av skriftliga och materiella källor. Man arbetar fortfarande med de grekiska texterna men de har förlorat sin centrala betydelse. Det mest intressanta inom forskningen om det persiska riket är förmodligen tolkningen av de omfattande arkiven från Persien, Babylon och Baktrien som tillför nya perspektiv och fyller kunskapsluckor, inte minst om samhällets utformning, kvinnornas ställning och vanliga människors vardag.

Är er bok Antikens Persien en bra start för den som vill fördjupa sig och lära sig mer?
– Ja visst, den är en bra introduktion till denna betydelsefulla period av Irans historia. I slutet av boken finns också en fyllig litteraturlista för den som vill läsa mer. Jag kan särskilt rekommendera The Persians av Maria Brosius och Ancient Persia av Josef Wiesehöfer som finns att köpa hos de stora internetbokhandlarna. De är både informativa och lättsmälta. Och så finns Pierre Briants mastodontbok A History of The Persian Empire på ca 1200 sidor där i princip allt tas upp. Dessutom finns en rad utställningskataloger med unikt material som gör att man ännu lättare kan anknyta till Perserriket och får en mer åskådlig bild av hur medborgarna levde och hur deras vardag såg ut.

Finns det något du vill säga avslutningsvis?
– Något som jag vill framhålla är att Perserriket inte bara var mångetniskt utan en verkligt kosmopolitisk och mångkulturell världsmakt. Antikens perser insåg att alla folkgrupper och kulturer hade värdefulla bidrag att ge till den mänskliga gemenskapen och till samhällets utveckling eller frashōkereti (“förfriskande”) som man kallade företeelsen på fornpersiska . Jag tycker att det är intressant när vi studerar nutida diskussioner om till exempel Europeiska Unionens framtid, och ser hur olika lokala och ibland högernationalistiska krafter motverkar mellanstatlig samverkan eller bekämpar varje form av mångkultur. Jag tror att det finns läxor att lära sig från historien och det är framförallt viktigt att påminna sig om att mänskligheten alltid har vunnit oerhört mycket på mellanfolkligt samarbete och växelverkan inom olika områden alltifrån kultur, vetenskap och filosofi till politik, ekonomi och teknologi.