Hans Blix | Jakten På Massförstörelsevapen
Den här intervjun genomfördes under februari 2023.
Want to read this article in English? Click here!
Om Hans Blix
Hans Blix föddes 1928 i Uppsala. Han studerade juridik vid Uppsala Universitet och fortsatte sedan vid Cambridge University och Stockholms Universitet där han också doktorerade och blev docent i folkrätt. Hans långa karriär inleddes som folkrättssakkunnig vid Utrikesdepartementet och fortsatte sedan med politiska tjänstgöringar genom Folkpartiet som statssekreterare och utrikesminister innan han 1981 tillträdde som generaldirektör på IAEA. I januari 2000 blev Blix ordförande för FN:s inspektionskommission UNMOVIC med uppdraget att bedriva efterforskningar om Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen, vilket slutligen inte kunde styrkas. 2004 gav han ut boken Disarming Iraq (Sv. Avväpna Irak) som redogör för hans tid i den internationella toppolitikens hetluft. I år fyller Hans Blix 95 år och planerar att släppa sin nya bok A Farewell to Wars: The Growing Constraints on Interstate Use of Force.
Vad menar man exakt när man säger massförstörelsevapen?
– Det är primärt nukleära vapen man syftar på, men biologiska och kemiska vapen är också inkluderade i begreppet. Biologiska vapen har vi inte sett komma till användning i modern tid, förmodligen för att de skulle vara svåra att använda militärt. Kemiska vapen är också komplicerade och har inte använts i särskilt stor skala. Vi såg dem dock användas i Irak, då Saddam Hussein använde dem både mot Iran och mot kurderna i Halabja. I Syrien använde både regeringssidan och rebellsidan kemiska vapen. Det finns en pågående diskussion kring hur cyberattacker ska betraktas. De kan ju användas för att stänga ner länders kommunikation och elektricitetsförsörjning. NATO har sagt att cyberattacker kan betraktas som en “armed attack“.
Hans Blix till höger, tillsammans med Mohammed ElBaradei, generaldirektör för IAEA.
Foto: AP Photo/David Guttenfelder. Baghdad, Irak 2003.
Hur regleras den här sortens vapen i internationella bestämmelser?
– Det finns konventioner mot biologiska och kemiska stridsmedel. De förbjuder både användande och ägande av sådana vapen. För kärnvapen är det annorlunda. Där finns icke-spridningstraktaten, vilken syftar till att man inte ska äga kärnvapen. Dock gör man undantag för de länder som redan vid traktatens utformande ägde kärnvapen. De tenderar att se det som att de har en fri kärnvapenlicens.
När du i januari 2000 blev utsedd till att leda inspektionerna i Irak hade mycket redan hänt i frågan under 90-talet. Det var inspektioner, vapendeklarationer, militära attacker under Operation Desert Fox och så vidare. Kan du berätta om de viktigaste händelserna fram till att du fick uppdraget?
– Det började med att Irak attackerade Kuwait 1990. 1991 beslöt FN:s Säkerhetsråd att man fick ingripa med de medel som behövdes. USA:s president George Bush den äldre fick uppdraget av säkerhetsrådet och det var USA som ledde kriget mot Saddam Hussein. Resolutionen innebar att man skulle omintetgöra Iraks ockupation av Kuwait. Det uppnåddes relativt snabbt, med hjälp av många stater, inklusive Syrien och arabstaterna i operationen. Det var en stor framgång. Dock fanns det motsättningar inom USA kring frågan om man skulle stanna vid att köra ut irakierna eller om man skulle gå längre och driva bort Saddam Hussein från makten. President Bush den äldre bestämde sig då för det förstnämnda, det vill säga det som FN:s säkerhetsråd bett om och inte mer än så.
– Säkerhetsrådet bestämde att Irak också skulle avväpnas. Därför gav de i uppdrag till oss på IAEA att inspektera och avveckla all nukleär kapacitet i Irak. När det gällde avväpnandet av kemiska och biologiska stridsmedel, samt missiler, gav man uppdraget till den nyskapade kommissionen UNSCOM, som då leddes av Rolf Ekéus. Uppdelningen av uppdraget mellan IAEA och UNSCOM berodde på en kontrovers i Washington. Det fanns en del som misstrodde IAEA, då man ansåg att organisationen missat att upptäcka vad Saddam höll på med. Samtidigt fanns det andra som ansåg att om man kopplade bort IAEA från den här uppgiften skulle organisationens auktoritet försvagas allvarligt och därför landade man i den här uppgörelsen. Jag och Ekéus samarbetade även om vi också hade våra schismer.
“Ekéus såg nya inspektioner som en fortsättning på kriget. Jag såg dem som början på fred.”
– Något som inte uppmärksammats tillräckligt är det faktum att Irak själva förstörde de flesta vapen redan 1991. Vissa kemiska vapen kvarhölls, men dessa deklarerades dock till UNSCOM och förstördes senare. UNSCOM hittade aldrig några gömda eller icke-deklarerade vapen under 90-talet. De hittade installationer som hade tillverkat biologiska vapen, liksom vi hittade installationer som hade varit för nukleära programmet. Dessa installationer förstördes. Om det nu var så att irakierna själva förstörde allt 1991 frågar man sig naturligtvis varför de inte deklarerade det, och varför de inte bjöd in inspektörerna för att bevittna. Jag tror det har en psykologisk förklaring., nämligen att det upplevdes pinsamt och smärtsamt att se den egna produktionen förstöras. Jag fick det intrycket förstärkt 2003, då vi beordrade Irakierna att förstöra missiler som hade längre räckvidd än vad som var tillåtet. Det var mycket svårt för dem att gå med på, men när de gjorde det framförde de en önskan till mig, att vi iallafall skulle låta bli att fotografera. Det tolkade jag som att det var emotionellt smärtsamt för dem.
– 1998 stoppade Irak alla inspektioner och samtliga inspektörer lämnade landet. För att straffa irakierna började engelsmännen och amerikanerna bomba landet under fyra dagar, vilket gick under namnet Operation Desert Fox. Varför stoppade irakierna inspektionerna om man inte hade någonting att dölja? Ett faktum att begrunda är att de aldrig stoppade IAEA-inspektörerna, utan bara UNSCOMs inspektörer. Min tolkning var att UNSCOMs inspektioner ibland var förödmjukande och inspektörerna tedde sig sig aggressiva och militäriska. Vi på IAEA gick in med mindre grupper på ett mindre konfrontativt sätt. Min övertygelse var att vi skulle komma längre med en korrekt attityd. Ekéus såg nya inspektioner som en fortsättning på kriget. Jag såg dem som början på fred.
Hans Blix i Wien, Österrike 2002. Foto: Dean Calma / IAEA
Inga gömda massförstörelsevapen hittades alltså genom 90-talets inspektioner, men eftersom Irak stoppade inspektionerna kvarstod misstankarna. Du får då i uppdrag av FN:s säkerhetsråd att leda nybildade UNMOVIC efter att UNSCOM avskaffats för att fortsätta sökandet efter massförstörelsevapen. Vad gjorde att Irakierna då valde att återuppta samarbetet?
– En viktig händelse var terrorattacken mot World Trade Center 2001. Det förändrade USA:s attityd och den amerikanska falang som ansåg det nödvändigt att göra sig av med Saddam växte. De sade sig veta att han hade samröre med Al-Qaida, vilket inte var fallet. Storbritannien och Tony Blair ville dock inte intervenera utan säkerhetsrådets tillstånd att avsätta Iraks regering, utan istället följa den metod man använt i Jugoslavien när Milosevic störtades. Skulle Irak fortsatt neka inträde för inspektörerna eller blockerat inspektörerna i arbetet, hade kanske ett sådant tillstånd getts, vilket lär ha varit USA:s och Storbritanniens förhoppning. Till deras – får man förmoda – besvikelse började då irakierna samarbeta. Förvisso torftigt och motvilligt i början, vilket jag också lyfte i ett anförande i slutet av januari 2003 där jag gick ganska hårt åt Irak. USA:s ökande militära tryck på Irak och mina höga toner verkade påverka irakierna som blev betydligt mer samarbetsvilliga.
– I takt med att samarbetet med irakierna förbättrades ändrades också tonen i mina rapporter. USA, som väntade på en anledning att gå in i landet, uppskattade naturligtvis inte detta och pressen mot mig ökade. Jag hade inte tid att läsa det som skrevs men min pressekreterare som läste allt sammanfattade kritiken åt mig: they are eating you alive! Många frågade varför jag svängde från stark kritik till att tala mer positivt om samarbetet. Svaret är att vi hade uppdraget att inspektera professionellt och rapportera till FN:s säkerhetsråd, och det var vad vi gjorde.
“Amerikanerna trodde att irakierna skulle kasta blommor på deras stridsvagnar när de rullade in, precis som Putin såg för sig med ukrainarna.”
Många teorier florerar om amerikanernas motivation till att invadera Irak. Vad kan du se att de hade för incitament? Att roffa åt sig irakiernas olja är en vanligt förekommande förklaring, ligger det någon sanning i den?
– För Bush den äldre kan oljan säkert ha spelat in när man stoppade Irak i Kuwait, men när Bush den yngre invaderade tror jag nog inte det hade med oljan att göra. Han själv pekade på hotet från terror och menade att Saddam hade samröre med terrororganisationer. USA trodde sig också kunna införa demokrati i området, vilket var naivt. Slutligen ville de skydda Israel. Min teori är att det snarare var en direkt konsekvens av terrorattentatet 9/11. USA var som en enorm gorilla som sårats av en liten pil från en pygmé. Det var en förödmjukelse. De behövde slå tillbaka mot någon och det räckte inte med talibanerna i Afghanistan. De behövde gå vidare mot “Axis of evil“.
– Det finns en intressant likhet mellan USA:s verklighetsbild inför invasionen av Irak och Putins verklighetsbild inför invasionen av Ukraina. Amerikanerna trodde att irakierna skulle kasta blommor på deras stridsvagnar när de rullade in, precis som Putin såg för sig med ukrainarna. Båda fallen var exempel på bristande kritiskt tänkande och analys.
Rent vetenskapsteoretiskt kan man ju hävda att det är omöjligt att bevisa att något inte finns. Antingen hittar man det man letar efter eller så kan man alltid söka mer.
– Så är det, och Donald Rumsfeld uttryckte det hela lite vitsigt: “The absence of evidence is not the evidence av absence.” Det hade han naturligtvis rätt i, men mitt svar var till honom var: “It’s also not the evidence of presence.”
President George W. Bush i Al Asad, Irak 2007. Foto: D. Myles Cullen, U.S. Air Force.
I din bok återkommer du ofta till vikten av att hålla UNMOVIC oberoende från enskilda länder och deras underrättelsetjänster, framförallt den amerikanska. Var det något du såg som en nyckelfaktor för att lyckas med uppdraget?
– Ja, för trovärdigheten. Vi kände till att UNSCOM hade infiltrerats och Ekéus hade offentligt talat om påtryckningarna de var under. Den enda egentliga friktionen som uppstod mellan mig och amerikanska administrationen, Collin Powell och Condelezza Rice, handlade om att de ville ha en amerikan anställd nära mig på kontoret. Bland det första jag gjorde när jag tillträdde var att be vice ordförande, som tidigare arbetat direkt under Ekéus, att avgå. Han var mycket duktig men jag ville inte ha en amerikan som vice ordförande. Jag ville heller inte ha en ryss, fransman eller engelsman för den delen. All trovärdighet hade försvunnit om de fått som de velat. Nu har Blix kapitulerat för amerikanerna hade det hetat.
– Det var ingen som någonsin kritiserade oss för oskicklighet i inspektionerna. UNSCOM hade ju haft alla möjliga experter som de hade fått från CIA, och visst var de duktiga, men de hade ofta dubbla lojaliteter också. När jag vid något tillfälle fick en fråga om kompetensen inom UNMOVIC svarade jag: “I cannot assure you that they are the world’s brightest, but I can assure you that they are in nobody’s pocket.”
“Samtidigt var svårigheten för dem hur man deklarerar något man inte har, det är inte så lätt!”
Kan man hävda att irakiska regimen länge hade möjligheten av avstyra invasionen, genom att visa mer samarbetsvilja och mer tydlighet? Att de till viss del fick skylla sig själva?
– Ja, det kan man säga. Dom vaknade helt klart för sent. Under hösten 2002 funderade jag kring möjligheterna att få irakierna att återigen deklarera alla sina vapen. Därför var jag inte emot den resolution som USA drev igenom, vilken krävde en ny deklaration eftersom den från 1991 var ofullständig och lögnaktig på flera punkter. Det såg jag som en chans för dem att klara sig ur den här situationen. Men när den väl kom in var det 12 000 sidor utan mycket nytt; det mesta var kopior av gamla rapporter. Då blev jag väldigt besviken. Samtidigt var svårigheten för dem hur man deklarerar något man inte har, det är inte så lätt!
Till sommaren kommer du ut med en ny bok, A Farewell To Wars. Vad kan du berätta om den?
– Det stämmer, med undertiteln The Growing Constraints on Interstate Use of Force. Jag syftar på att kärnvapenmakterna börjar tycka krig är för farligt, samtidigt som det ömsesidiga beroendet ökar mycket starkt i världen och det folkliga motståndet mot krig växer allt mer. Fram till bildandet av Nationernas Förbund fanns det faktiskt inte något förbud mot användning av krig. På 1800-talet ansågs det ännu glamoröst. Man ville gärna norpa åt sig av andra staters territorium och kolonialismen pågick för fullt. Den gamla romerska tesen har gällt att om ni vill ha fred, rusta för krig. Men jag invänder mot det nu när så mycket har förändrats i världen. Ett exempel jag har i boken är det faktum att ingen längre talar om krigsdepartement, utan det heter försvarsdepartement över hela världen.
– Vad gäller kärnvapen menar jag att det är ett fruktansvärt hot eftersom det alltid kan ske misstag, vilket skulle kunna resultera i ett kärnvapenkrig. Samtidigt är det tydligt att kärnvapen har lett till en återhållsamhet, inte bara när det gäller undvikande av eskalering vilket är en faktor i Ukraina just nu, utan också rädslan för att starta nya konflikter. Ryssarna visar förvisso att de vågar balansera på avgrundens brant. Jag menar dock att i det stora hela bryter det ryska agerandet inte trenden, utan är snarare en irrationell avvikelse från kurvan. Även fortsättningsvis kommer jag hävda att världen är på väg bort från de kinetiska krigen. Det kommer att övergå till konkurrens med andra medel, till exempel ekonomi genom sanktioner och information genom cyberattacker.
Vilken bok vill du rekommendera?
– En intressant bok jag läste nyligen av två professorer från Yale, The Internationalists, som handlar om Kellogg-Briand-pakten.
Om du tyckte om den här artikeln rekommenderar vi dig att också läsa följande artiklar:
