Jan Eliasson | Ett Liv i Diplomatins Tjänst

Den här intervjun genomfördes under augusti 2022.

Want to read this article in English? Click here!

Om Jan Eliasson
Jan Eliasson föddes 1940 i Göteborg och var den förste i sin släkt att studera på gymnasiet. Efter en civilekonomutbildning anställdes Eliasson på Utrikesdepartementet (UD) vilket blev starten på en lång och framgångsrik karriär som ambassadör, diplomat och medlare. Några exempel på uppdrag han haft är medlingsrådgivare till Olof Palme i kriget mellan Iran och Irak, FN-ambassadör i New York, kabinettssekreterare på UD, svensk ambassadör i flera länder, Sveriges utrikesminister, medlare i Nagorno-Karabach, ordförande i FNs generalförsamling, FNs särskilde sändebud i Darfur, FNs vice generalsekreterare och ordförande i SIPRI. Under 2022 publicerades Eliassons memoarer i boken Ord och Handling – Ett Liv i Diplomatins Tjänst.

Din skrivprocess för boken Ord och Handling var ovanlig i det att du skrev hela boken för hand, hur kom det sig?
– Jag är inte vidare skicklig på att skriva längre texter på dator, utan jag satt vid matsalsbordet om kvällarna och skrev för hand medan min fru Kerstin hjälpte till att renskriva det hela. Hon är en av få som kan läsa min handstil och dessutom var vi hemma båda två på grund av pandemin. Men innan jag började skriva boken ägnade jag en hel sommar åt att läsa alla mina gamla dagböcker jag fört genom karriären. Det var mycket jag hade glömt och en del jag hade konstruerat fel i minnet.

Utöver att hjälpa minnet, har dagboksskrivandet haft andra positiva effekter?
– Absolut, det var väldigt befriande att skriva. Sverker Åström, som var chef på UD när jag blev tillfrågad att bli Olof Palmes medhjälpare i medlingen i Iran-Irak-kriget, sa till mig att det jag skulle komma att vara med om måste dokumenteras. Jag skrev inte varje dag, men oftast under helgen då jag samlade ihop intrycken från veckan. Det hjälpte mig att utvärdera vilka skeenden och detaljer som varit viktigast. Skrivandet växte till slut till ett behov. Nu är jag oerhört tacksam att jag har dessa dagböcker, men det är också skrämmande hur mycket minnet förlorat och ännu värre – förvanskat. Kjell Espmark har helt rätt i titeln till sin bok, Minnena ljuger.

Vad har din karriär lärt dig om människans natur?
– Jag har sett de mest extrema formerna av ondska, men samtidigt har jag sett lika extrema former av godhet och offervilja. Det finns ett stort spann mellan dessa två motpoler av ondska och godhet. Något som givit mig hopp är när jag fått se vilken enorm kraft det finns i att samla människor, när det sker en mobilisering för att få till ett eld upphör eller för att upphäva en vattenbrist. Jag har försökt skapa en känsla av att tillsammans kan man lösa problem. Det är också slutordet i boken, att tillsammans är det viktigaste ordet i världen.

“När jag träffade Saddam Hussein under medlingsuppdraget såg jag ingen öppning. Ögongen var kolsvarta, ansiktet stenhårt och hela rummet var fyllt av en påtaglig rädsla.”

Finns det människor som är rakt igenom onda?
– Det finns i alla fall människor som är fullständigt omöjliga att få att gå ifrån ondskans väg. Den starkaste symbolen för det bland alla människor som jag träffat är Saddam Hussein. Hans ondska genomlyste hans handlingar: massakern i Halabja, tortyr av meningsmotståndare, avrättningar som han personligen deltog i och användandet av kemiska vapen. Jag såg med egna ögon de som hade drabbats av dessa vapen när de kom tillbaka till Teheran – det var vidrigt. När jag träffade Saddam Hussein under medlingsuppdraget såg jag ingen öppning. Ögongen var kolsvarta, ansiktet stenhårt och hela rummet var fyllt av en påtaglig rädsla. Jag har träffat andra som legat bakom ondskefulla handlingar, som Muammar Khaddafi, men har var mer kufisk och obegriplig i sina ageranden.

– I mitt jobb har jag ofta tvingats konstatera, inte acceptera, att det är som det är. När det var som värst och svårast sa jag alltid till mina medarbetare att FN är en spegling av två saker, världen som den är och världen som den borde vara. Världen idag är ingen vacker värld, och där ska vi inte ha några illusioner, utan vi ska se verkligheten för vad den är med alla sina brister. Man ska vara stenhård i nulägesanalysen eftersom den ska vara utgångspunkt för arbetet framåt. Vårt jobb, inte bara i FN utan under hela livet, är att minska avståndet mellan hur världen är och hur den borde vara.

Kommer det alltid att finnas konflikter och krig? Ligger det i människans natur?
– Jag tror att det är svårt att undvika konflikter. Det ska sägas att vissa konflikter är nödvändiga och måste ske, framförallt konflikter utan våldsmedel. Att det bryts åsikter, ideologier och tankar är självklart för mänskligt framskridande. Men att undvika våldet tror jag att det finns en möjlighet till, även om det i dagsläget ser mörkt ut. Man kan komma till slutsatsen att det antingen är alldeles för farligt eller att det inte ligger i det egna intresset. Jag tänker på 1985 när Reagan och Gorbatjov sa att kärnvapen aldrig får användas och att ett kärnvapenkrig aldrig kan vinnas. Detta upprepades av de fem permanenta staterna i FNs Säkerhetsråd i januari 2022.

– Titta på kriget som pågår just nu i Ukraina, vad är egentligen en seger där? Är det total förstörelse av en viss landyta? Är det att tiotusentals soldater dör? Att hundratusentals människor dör och skadas? Eller miljontals flyktingar? Är det en vinst? Kan någon rationell människa komma fram till att det är en vinst för någon part? Ryssland som sett Ukraina som en del av den gamla ryska intressesfären, skapar ju just nu en fiendskap som kommer att kvarstå i generationer efter det här kriget. Vad har man då vunnit? Krig är oerhört farligt för alla, inklusive den som utlöser kriget. I princip varje analys av krig är en sorgebetraktelse och rimligen borde det stärka de krafter som ser diplomatins kraft och förebyggande möjligheter.

“Diplomatiska relationer betyder inte goda relationer. Diplomatiska relationer är en kanal som är öppen för dialog med syfte att konflikt inte bryter ut eller förvärras.”

Diplomatins kärna handlar om att samtala med alla, inklusive de värsta av individer och regeringar, för att påverka dem och förhoppningsvis undvika våld och död. Samtidigt finns det dem som förespråkar att isolera, kalla hem abassadörer och bryta all diplomatisk förbindelse med sådana ledare och länder. Anser du att det alltid är rätt att upprätthålla diplomatisk kontakt?
– På den här frågan är jag lite ambivalent. Sanktioner ingår i FN-stadgan som en metod för att att bestraffa de som startat krig och förhindra att nya bryter ut. Jag accepterar som ett faktum att det finns ett sanktionsinstrument och flera gånger har det säkert fungerat. Till exempel minns jag de informella idrottssanktionerna mot Sydafrika som retade gallfeber på ledarna och den vita befolkningen där när de inte fick delta i olika idrottsevent. Men allmänt sett är jag av princip emot sådant som att kalla hem ambassadörer.

– Diplomatiska relationer betyder inte goda relationer. Diplomatiska relationer är en kanal som är öppen för dialog med syfte att konflikt inte bryter ut eller förvärras. Ett minne jag har är från min unga tid på UD då den svenska ambassadören i Aten kallades hem efter den grekiska militärkuppen. Cheferna satt sen med den svåra frågan hur man skulle få tillbaka ambassadören medan juntan satt kvar. Det är lätt hänt att man tvingas traska patrull tillbaka om inte saker och ting förbättras. Generellt har jag varit emot sådan isolering.

– Sen är det klart att man inte får göra dialog helt villkorslös. Det är ju ett dilemma man nu har i Ukrainakriget där man i de Baltiska staterna och Polen vill stoppa ryssarnas resande till EU. Jag förstår känslorna som ligger till grund för det, men jag känner samtidigt en ambivalens när jag tänker tillbaka på hur vi gjorde tvärtom för att få slut på Kalla kriget. Vi försökte få allt fler ryssar att komma ut och få allt fler av oss att åka in.

Går alla konflikter att lösa?
– Jag har jobbat mycket med Israel-Palestina och där har jag nästan gett upp. Aldrig var ett genombrott i den konflikten så nära som när Yitzhak Rabin var premiärminister i Israel i början på 90-talet. När denne envise, starke och tyste man väl bestämde för att följa utrikesminister Shimon Peres råd att sätta igång dialogen med palestinierna, gjorde han det så tydligt och bra. Med tanke på den politiska ställning han hade tror jag verkligen det fanns en möjlighet att få till stånd en tvåstatslösning, men tyvärr mördades han av en israelisk extremist 1995. Nu är det 2022 och jag ser ingen öppning, ingen öppning alls.

“Sedan dess, när än jag suttit i situationer där allt går åt helvete, då tänker jag på Alva Myrdal!”

– Men jag får aldrig tappa hoppet! Jag glömmer aldrig när Alva Myrdal höll ett tal om nedrustning för oss, en grupp unga diplomater, och en kille i publiken ställde en fråga: ”Nå, Fru Myrdal, är det ändå inte orealistiskt att ni kan få till denna stora nedrustning under dessa tider vi har av kallt krig?” Då spände hon blicken i honom och sa ”Unge man, det är ovärdigt att ge upp!” Sedan dess, när än jag suttit i situationer där allt går åt helvete, då tänker jag på Alva Myrdal!

I kapitlet om medling tar du upp fyra nycklar till framgång, varav en är kulturkompetens. Hur förvärvar man det på bästa sätt?
– Kulturmotstättningar kan skapa så djupa svårigheter att medling nästan är hopplös. Alla konflikter är inte nödvändigtvis kopplade till starka emotionella element. Men när kultur och religion involverat, såsom i sunni- och shiamotsättningar till exempel, blir det en helt annan laddning. Jag menar att en medlare, som inte ser vikten av kulturella faktorer, inte har en chans att klara en sådan situation. För min del handlar det om nyfikenhet och öppenhet för andra kulturer och ett ständigt sökande efter kunskap. Ett sådant intresse gör också saker och ting roligare! Om du åker till en plats där du kan en del om historien, kulturen, de religiösa byggnaderna, får du en mycket rikare upplevelse själv.

Hur stor roll spelar psykologi i medling?
– Jag skulle snarare belysa vikten av medkänsla och att kunna sätta sig in i andra människors situation. Sen gäller det att vara autentisk, äkta. Du kan aldrig bluffa människor. De känner direkt om du är äkta och ärlig eller inte. Om du då lovar dig själv total ärlighet och lovar att du ska göra allt för att förbättra situationen, då kommer människor att tro på dig och det är förutsättning för att de ska gå med på något! I situationer där man försöker stoppa ett krig eller förändra en humanitär situation, krävs det att man bryter ner en enorm misstänksamhet. Misstro och misstänksamhet mellan parterna är en stor utmaning i medling. De ser hela tiden fällor i alla förslag, och dessutom anses det i många kulturer vara en svaghet att gå med på en kompromiss. Men enda sättet att lyckas är genom att vara autentisk.

Man kan tro att vi i världen har ett robust system med goda marginaler, där en nyckfull och ondsint ledare kan hanteras utan att det leder till förödande konsekvenser. Men när man läser din bok inser man hur lite som kan avgöra livet för hundratusentals människor, till och med valet av ett ord kan i ett avgörande läge innebära krig eller fred. Kan du känna att det är skrämmande hur skör freden är?
– Absolut, och ordets vikt ville jag också understryka med bokens titel. Det är så oerhört viktigt att kunna och känna nyanserna i varje ord. Mitt ständiga råd till alla unga människor att samla så många ord de kan eftersom det innebär fler verktyg i verktygslådan. Ett felaktigt ord kan helt klart resultera i förstörda relationer mellan människor och till och med mellan stater. Samtidigt kan rätt ord rädda liv. Det tydligaste exemplet jag har på det var när vi i fredsförhandlingarna i Sudan bytte ord från eldupphör till humanitär korridor. Det var så vackert! Från att vi var helt låsta fick vi med oss båda sidor i konflikten och hundratusentals människor i nöd kunde räddas. Det var ordet som räddade liv.

“En av de farligaste tendenserna i våra demokratiska samhällen är att betrakta omvärlden som ett hot.”

Nationer är ett mänskligt påhitt. Vissa är beredda att dö för att försvara sina nationsgränser medan andra vill luckra upp nationer och istället se mer globalism. Vad tänker du om nationer?
– När Putin försökte motivera sin invasion talade han föraktfullt om Ukraina och hävdade att det saknade legitimitet som nation. När frågan om fördömande av ryska invasionen kom upp i FN talade Kenyas FN-ambassadör Martin Kimani så klokt. Han påpekade att många afrikanska länders gränser drogs upp med penna och linjal i London, Paris och Lissabon och skulle med lätthet kunna kallas illegitima. Hade dessa länder nu valt att eftersträva nya gränser baserat på etnisk eller religiös homogenitet, skulle det med säkerhet resultera i ett jättelikt blodbad. Nationer kan tyckas vara en konstig konstruktion men den finns, och att upphöra med den är oerhört farligt.

– Samtidigt vill vi också se mer och mer av gemensamma lösningar som bryter upp gränserna. Vi har genom historien betalat ett alldeles för högt pris i Europa för våra nationsgränser. Kol- och stålunionen handlade bara på ytan om kol och stål, men i grunden var hela syftet att sammanväva Tyskland och Frankrike och om att samla Europa för att stoppa krigen. Vi vet att sammanvävda intressen och samarbeten minskar riskerna för konflikter och ökar känslan av en gemenskap över nationsgränserna. En av de farligaste tendenserna i våra demokratiska samhällen är att betrakta omvärlden som ett hot. Protektionismen och att se på flyktingar och migranter med misstänksamhet. Jag ser detta öka och det bekrymrar mig.

Vi avslutar med två lättare frågor. Vilket land, som du inte besökt, skulle du vilja åka till? Och vilken bok vill du rekommendera?
– Jag räknade nyligen till att jag har besökt 104 länder, men jag har ännu inte varit i Peru och sett Macchu Picchu, så det blir mitt svar. Vad gäller böcker vill jag rekommendera både Bertrand Russells självbiografi och Dag Hammarskölds bok Vägmärken.

Om du tyckte om den här artikeln rekommenderar vi dig att också läsa följande artiklar: