Johan Engvall | Politik och Framtid i Centralasien

Den här intervjun genomfördes under februari 2022.
Centralasien definieras i den här artikeln som Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan.

Want to read this article in English? Click here!

Om Johan Engvall
Johan Engvall har arbetat med länderna i Centralasien (Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan) på olika sätt i snart 20 år. Han är idag analytiker vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) sedan 2022. Han har tidigare arbetat vid Försvarets forskningsinstitut (FOI) 2017–2022, Utrikespolitiska institutet 2014–2017 och Uppsala universitet 2004–2014. Engvall har också varit konsult för Världsbanken och är en associerad forskare vid Central-Asia Caucasus Institute – Silk Road Studies Program. Han är författare till flera böcker, rapporter och artiklar om inhemska och utrikespolitiska frågor i Östeuropa och Centralasien. Johan Engvall har en doktorsexamen i statsvetenskap från Uppsala universitet.

Hur ser bakgrunden till ditt intresse för den här regionen ut?
– Det var under mina studier som jag läste en kurs om södra Kaukasus och Centralasien. Direkt kände jag att den regionen var annorlunda och väldigt spännande. Jag skrev min magisteruppsats om regionen och när jag sen blev antagen som doktorand fokuserade jag på Kirgizistan. Att det blev just Kirgizistan berodde på att det var det öppnaste och friaste av de centralasiatiska länderna där det fanns etablerade forskningssamarbeten och möjlighet att göra fältstudier. Jag har besökt regionen många gånger i och med mina fältresor. En period bodde jag där och sen fortsatte jag spendera åtminstone några månader där varje år.

Johan Engvalls senaste skrift om Centralasien för Utrikespolitiska Institutet: Turbulent Centralasien söker nya vägar (2022/10).

I oktober 2022 gavs din text “Turbulent Centralasien söker nya vägar” ut av Utrikespolitiska Institutet. I inledningen av den skriver du att den här regionen tenderar att glömmas bort och att den för folk i väst ofta är en vit fläck på kartan. Varför har det blivit så?
– Det är av flera anledningar. Man måste komma ihåg att de här länderna försvann helt under 70 år, då de var en del av Sovjetunionen. Allt intresse och forskning kring Sovjetunionen handlade om Moskva och dagens Ryssland. De fem länderna i Centralasien sågs som bakgården i Sovjet och fick ingen egen forskning eller uppmärksamhet. 1991 blev de plötsligt självständiga och fem helt nya stater som aldrig hade funnits tidigare uppstod. I Moskva hade man ritat upp kartan för dem på grundval av vilka de olika etniska grupperna var, på ett ungefär. Före sovjettiden har de här länderna alltid varit del av olika fluktuerande former av statsbildningar, till exempel har de ingått i arabiska, turkiska och persiska imperier och styren. Från vårt perspektiv i Västeuropa har fokus efter Sovjets fall varit på länder som ligger närmare oss geografiskt, i Central- och Östeuropa. Det fanns intresse i att få med dem i EU, medan det inte fanns lika tydliga intressefrågor kring länderna i Centralasien ur ett västligt perspektiv.

I termen Centralasien inkluderar du inte Afghanistan. Varför inte, och vilken roll spelar Afghanistan för Centralasien?
– Det kan se olika ut, men politiskt brukar man inkludera just de postsovjetiska staterna och därför använder jag den indelningen. Men det ska sägas att kulturellt och historiskt var verkligen Afghanistan en central del av det här området. Sedan kom uppdelningen i och med Sovjetunionen där Afghanistan inte ingick. Sen kan man säga att ledarna i de Centralasiatiska länderna har sett sig som mer utvecklade än Afghanistan, som till stor del varit präglat av kring och religiös extremism, och därför ville man hålla avstånd.

– Men det förändras mycket just nu och man börjar se betydelsen av Afghanistan. En anledning är att man ser det som en korridor för handel med de gamla sidenvägarna. Sen har de centralasiatiska regeringarna också blivit mer proaktiva och försöker utveckla en aktiv utrikespolitik. Alla länderna utom Tadzjikistan försöker ha relationer med talibanerna. Nu har det har gått 30 år sedan man blev självständiga vilket gör att man nog känner sig lite mer självsäkra och behovet av att isolera sig har sjunkit. Nu är man verkligen en spelare i arbetet för stabilisering i Afghanistan.

Centralasien inkluderar Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Vissa väljer att även inkludera Afghanistan. Regionen är omringad av Europa i väst, Ryssland i norr, Mellanöstern i söder och Kina i öst.

Utöver att vi i väst tenderar att se Centralasien som en vit fläck på kartan, skriver du också att vi lätt buntar ihop dem, refererar till dem som “Stan-länderna” och missar de stora skillnaderna mellan länderna och folken. Kan du belysa både de centrala skillnaderna mellan dem, men även de likheter som binder dem samman?
– Historiskt har en tydlig uppdelning funnits mellan de bofasta folkgrupperna och nomadfolken. Kirgizerna och kazakerna var nomader, dels på enorma stäpperna i Kazakstan och dels i de kirgiziska bergen. På det sättet levde man egentligen ända fram till den ryska erövringen och den sovjetiska tvångskollektiviseringen gjorde dem bofasta. Innan dess var man politiskt och socialt organiserade i en plan samhällsstruktur, baserad på klaner och släktband. Sovjetunionens hierarkiska styrmodell var främmande för dem. De bofasta folkgrupperna har historiskt samlats framförallt kring de oaser som finns i regionen. Det gäller mest uzbeker och tadzjiker, till exempel i de gamla praktstäderna Buchara och Samarkand. De var auktoritärt styrda. Detta var troligen nödvändigt för att få allt att fungera, inklusive deras avancerade konstbevattningssystem.

– Om vi flyttar fram blicken till idag är ekonomi en central skiljelinje mellan länderna. Man kan dela in dem i energiexportörer och energiimportörer. Turkmenistan och Kazakstan kontrollerar stora olje- och gastillgångar medan Kirgizistan och Tadzjikistan får importera energi, men istället har vattentillgångar. Kirgizistan har som tidigare nämnt alltid stuckit ut politiskt, som ett öppnare och friare land än övriga. Turkmenistan har varit särfallet som isolerat sig från de övriga länderna. Landet är nästan inte med i några samarbeten utan gör det mesta helt utifrån sina egna intressen.

“Han utnämnde sig själv till alla turkmeners fader, satte sin bild på landets pengar, gav veckodagarna och månaderna nya namn efter sitt eget tycke och smak, bland annat fick april byta namn till Gurbansoltan efter hans mor.”

– Uzbekistan skulle man kunna säga är kärnlandet i den här regionen. Dels ligger det geografiskt mitt i, med gräns till samtliga länderna, och dels har man den största befolkningen med en betydande diaspora i alla de övriga länderna, inklusive Afghanistan. 2016 valdes Shavkat Mirziyoyev till ny president i Uzbekistan, efter att Islam Karimov gått bort efter 25 år vid makten. Regimskiftet har kraftigt förändrat landet. Från att präglats av protektionism och isolering driver man nu på för internationella samarbeten och försöker lösa gamla konflikter från sovjettiden.

Hur kommer det sig att Turkmenistan så tydligt tar avstånd och isolerar sig?
– Det är ett oerhört speciellt land på många sätt. Det ligger vid Kaspiska havet, består i princip bara av öken och har världens kanske sjätte största gasreserv. Landområdet har genom historien bebotts av olika stammar och därför är det svårt att hålla ihop när de ska enas i en modern nationalstat. I och med självständigheten blev Saparmyrat Nyýazow president i Turkmenistan. Under sina 15 år vid makten byggde han upp en bisarr personkult kring sig själv. Han utnämnde sig själv till alla turkmeners fader, satte sin bild på landets pengar, gav veckodagarna och månaderna nya namn efter sitt eget tycke och smak, bland annat fick april byta namn till Gurbansoltan efter hans mor. Efter hans död 2006 tog Gurbanguly Berdimuhamedow över makten. Han fortsatte på samma bana som sin företrädare med lika storslagna tankar om sig själv. Sedan mars 2022 har hans son, Serdar Berdimuhamedow, tagit över presidentposten. Landet är det mest totalitärt styrda i regionen och ingen som helst opposition tillåts. Gentemot omvärlden vill man bara bli lämnad ifred.

Turkmenistans tre ledare sedan självständigheten från Sovjetunionen, f.v. Saparmyrat Nyýazow (1990-2006), Gurbanguly Berdimuhamedow (2007-2022) och Serdar Berdimuhamedow (2022 – sittande)

– När det gäller gasen har de ändå lyckats relativt bra. Fram till drygt tio år sedan hade de problem eftersom ryska Gazprom hade monopol på ledningar i området. Det innebar att man var tvungen att sälja den turkmenska gasen till Ryssland för en spottstyver. Gazprom kunde sen vidareexportera gasen till Västeuropa till marknadspris. Nu har situationen förändrats sedan man 2009 byggde färdigt ett ledningssystem till Kina. Nästan all gas exporteras nu österut och Kina köper sex-sju gånger mer av Turkmenistans gas än Ryssland. Man har ersatt beroendet av Ryssland med ett beroende av Kina. Samtidigt sneglar Västeuropa på Turkmenistan och det finns samtal om att bygga en trans-kaspisk ledning men än så länge är det bara tankar på papper. Sen har de även partnersamtal igång med Turkiet och Azerbajdzjan.

Tittar man på World Value Survey ser man att Turkmenistan inte finns med. De övriga länderna ligger grupperade nere till vänster (Traditional/Survival). Kazakstan däremot hittar man en bra bit upp på y-axeln, åt det sekulära hållet, jämfört med de andra. På den fronten ligger man i linje med till exempel Portugal och Sydafrika. Stämmer det överens med din bild?
– Ja, det gör det. Kazakstan är ett enormt land, världens nionde största. Samtidigt har de har bara knappt 20 miljoner invånare. Jämfört det med Uzbekistan som är betydligt mindre till ytan men har 35 miljoner invånare. Det är det mest utvecklade landet i regionen, med starkast ekonomi och högst BNP per capita. Vi måste komma ihåg att Kazakstan var i en speciell situation när de blev självständiga; 50% av befolkningen var kazaker medan resten var framförallt ryssar. Sen har skiftet skett i och med att många ryssar lämnade landet och kazakerna har haft högre födelsetal. Men det är fortsatt 20% ryssar kvar och de bor i huvudsak i landets norra delar.

– När det gäller religion och islamiseringen av det här området var Kazakstan historiskt sist av länderna att anamma och dessutom har religionen aldrig fått riktigt samma rot där. Än idag är Kazakstan minst religiöst i regionen. Med det sagt får dock religionen en allt större roll. Islam har verkligen vuxit i betydelse i de här samhällena efter självständigheten, också i Kazakstan även om det sker i något mindre grad. Sen är stora skillnader inom landet. I de södra delarna, som gränsar till Kirgizistan och framförallt Uzbekistan, är folk betydligt mer religiösa än i de norra delarna.

Kan du berätta mer om hur religionens roll förändrats i området genom historien?
– Araberna invaderade regionen under 600- och 700-talet. De försvann relativt snabbt men lämnade kvar islam och ända sedan dess har den funnits närvarande. Religionen har dock spridits ojämnt och det har gått i faser. Sätet för islam i de här fem forna sovjetrepublikerna är Ferganadalen. Det är en dal som Tadzjikistan, Uzbekistan och Kirgizistan delar och den utgör det bördigaste och mest tätbefolkade området i hela regionen. Vi kanske nuförtiden tycker att det här området ligger i utkanten av den Islamiska världen, men historiskt är detta en en central plats inom islam med många framstående islamiska lärda som kommit därifrån.

– Större delen av 1900-talet har Sovjetunionens ateism tvingats på befolkningen och allt som hade med islam att göra förtrycktes. Islam försvann ändå aldrig utan utövandet pågick parallellt och i det dolda. Men det gjorde också att när länderna blev självständiga var de religiösa auktoriteterna svaga, med väldigt få skolade imamer. Det resulterade i en mix av olika influenser, till exempel egna nationella traditioner som blandas med islam. Hur som helst lämnade sovjettiden helt klart en lucka efter sig som till stor del fyllts av religionen, ofta med influenser från Pakistan, Turkiet och olika arabländer som bland annat finansierar moskébygge. Det är både en intern och en extern dynamik som samverkar. Något annat som sovjettiden lämnade efter sig är de sekulära statsskicken och de har man behållit, med stort stöd av befolkningen. Så även om religionen haft en stark återkomst bland befolkningen är själva staten fortfarande sekulär.

Har det uppstått några konflikter länderna emellan sedan självständigheten?
– Det allvarligaste är den konflikt som utbröt i fjol, mellan Kirgizerna och Tadzjikerna. Det handlar om landområden och problemet grundar sig i det faktum att ca 30% av gränserna inte är utmärkta. Till en börjar var detta inte något stort problem, även om det togs upp emellanåt av politiker som betonade att det var något man behövde titta på. Men man levde ändå relativt harmoniskt tillsammans och gränserna verkade inte spela särskilt stor roll. Nu har det dock skett en vändning. Under senaste decenniet har bråken intensifierats med slagsmål och stenkastning mellan civila. Sedan 2021 har ländernas militärer blandats in och det har eskalerat till den grad att 130 människor dog i konflikten i september 2022.

– Just Kirgizistan och Tadzjikistan är regionens två fattigaste länder, och nu växer misstron mellan dem med varje ny våldsamhet och även risken för ytterligare eskalering. Intressant att notera är att båda länderna är med i den ryssledda militäralliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO), men det har inte hjälpt än så länge. Ryssland erbjuder viss inblandning, men även där puttrar viss misstro, framför allt från Kirgizistans sida som tycker att Ryssland verkar stödja Tadzjikistan i det här fallet. Kirgizerna, som är ett turkfolk, har istället fått stöd från Turkiet i form av vapenleveranser. Tadzjikerna vänder sig primärt till sina persisktalande fränder för inköp av drönare. Varken OSSE eller FN har gett den här konflikten någon direkt uppmärksamhet ännu.

“Deras samhällssystem är till stor del byggda kring korruption, vilket gör det problematiskt att bekämpa i och med att ledarnas egna maktpositioner är baserade på det korrupta systemet.”

Sedan länderna blev självständiga har några enstaka ledare styrt under många år. Hur ser situationen ut när det gäller korruption och demokrati?
– Trenden är tyvärr inte positiv när det gäller demokrati, särskilt sedan Kirgizistan följt in på samma bana som de andra länderna. Just det landet har stått ut som mer demokratiskt än de övriga, men nu har alltså de också gått i den auktoritära riktningen. Man kan se att i flera av länderna pratar ledarna mycket om modernisering och behoven av politiska reformer. Man har också gjort en del praktiska förändringar, men korruptionen är fortfarande utbredd. Deras samhällssystem är till stor del byggda kring korruption, vilket gör det problematiskt att bekämpa i och med att ledarnas egna maktpositioner är baserade på det korrupta systemet. Med det sagt ser man nu ändå en våg av politiska reformer och i flera av länderna har det förekommit proteströrelser. Förra året demonstrerade man i Kazakstan med krav om ökad politisk representation.

Hur ser relationen till Europa ut och hur tror du att den kommer förändras framåt?
– Viljan till relation med Europa är större än på länge. Särskilt efter den ryska invasionen av Ukraina är europeiska representanter mer välkomna i den här regionen än de någonsin varit tidigare. Flera diplomater från den högsta EU-nivån var på besök i höstas för att diskutera närmare samarbete. Europa är naturligtvis intresserade av den centralasiatiska gasen och oljan, men också av ökad handel. EU vill också stödja de här länderna i att bygga upp en motståndskraft mot Ryssland, vilket går väl i linje med regionens vilja att diversifiera och minska beroendet av Ryssland. Det som alltid varit en svårighet i de politiska samtalen mellan Centralasien och Europa är frågor om mänskliga rättigheter. Där är kommunikationen lättare med Ryssland och Kina som inte bryr sig ett dugg om mänskliga rättigheter.

Shanghai Cooperation Organization summit 2015 med då sittande presidenterna f.v. Emomaly Rahmon (Tadzjikistan), Almazbek Atambajev (Kirgizistan), Nursultan Nazarbajev (Kazakstan), Vladimir Putin (Ryssland), Xi Jinping (Kina) och Islam Karimov (Uzbekistan).

Kinas intresse för de centralasiatiska länderna verkar öka alltmer?
– Kinas intressen är absolut omfattande. Det gäller framförallt ekonomi, med Centralasien som en knutpunkt i de nya sidenvägarna man bygger. Investeringar och handel är viktiga intressen för Kina i samtliga länder i regionen. Samtidigt importerar Kina alltmer av regionens energiresurser, främst gas från Turkmenistan, men även den kazakiska oljan. Sedan finns ett betydande säkerhetsinslag i den kinesiska strategin gentemot regionen. Det handlar framförallt om Xinjiang, den kinesiska utposten mot Centralasien, där Kina kritiserats för sin behandling av muslimska grupper. Man vill försäkra sig om de centralasiatiska regeringarnas lojalitet och lydnad när det gäller den kinesiska politiken i Xinjiang. För detta ändamål har man den regionala organisationen Shanghai Cooperation Organisation (SCO) som ska bekämpa de tre så kallade ”ondskorna” – regional terrorism, etnisk separatism och religiös extremism – i medlemsländerna. Från det kinesiska perspektivet är det Xinjiang som är den centrala frågan här och man vill försäkra sig om att de andra länderna inte ska bli tillflyktsorter för uiguriska separatister.

– För de centralasiatiska länderna har Kina bidragit med stora infrastrukturprojekt. För de politiska och ekonomiska eliterna i länderna har olika handelsflöden med Kina kommit att bli allt viktigare, vilket sker delvis på bekostnad av ekonomiska utbyten med Ryssland. Samtidigt är Kina en viktig alternativ säkerhetsgarant i takt med att oron ökar för Rysslands intentioner i Centralasien. Sedan den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina har alla regeringar lyckats få Kina att uttala sitt stöd för deras suveränitet och nationella oberoende. Bland vanligt folk i regionen finns samtidigt en viss rädsla för Kina, vilket fungerar som viss motvikt till ett ohämmat kinesiskt inflytande. Till skillnad från Ryssland, som både folket och eliten känner kulturell, språklig och historisk samhörighet med, finns ingen motsvarande förståelse för Kina. Ett folkligt missnöje finns även med behandlingen av muslimfolken i Xinjiang, främst uigurerna, men även etniska kazaker och kirgizer som lever i Xinjiang. 

“I sämsta fall spårar konflikten mellan Tadzjikistan och Kirgizistan ur och övergår i ett mellanstatligt krig, eller att Ryssland lyckas krossa Ukraina och därefter vänder sig exempelvis mot Kazakstan för att göra anspråk på norra delarna av landet.”

Hur ser ett optimistiskt och ett pessimistiskt framtidsscenario för regionen ut?
– I bästa fall reformeras de politiska systemen, med resultatet att stat och samhälle binds starkare ihop vilket gynnar stabiliteten och den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Försiktig politisk pluralism byggs upp medan korruptionen gradvis minskar. Säkerheten i regionen stärks genom att byggas inifrån, genom samarbete mellan länderna. Detta gör det svårare för yttre krafter att manipulera länderna samtidigt som spänningar mellan länderna kontrolleras. I sämsta fall spårar konflikten mellan Tadzjikistan och Kirgizistan ur och övergår i ett mellanstatligt krig, eller att Ryssland lyckas krossa Ukraina och därefter vänder sig exempelvis mot Kazakstan för att göra anspråk på norra delarna av landet.

Vilken bok vill du rekommendera?
– Då skulle jag vilja slå ett slag för den kirgiziske författaren Tjingiz Ajtmatov, en nationalklenod i hemlandet. Idag är han nästan helt bortglömd i väst, men fram till och med 1980-talet översattes hans verk flitigt till en mängd språk och han nämndes till och med som en möjlig Nobelpriskandidat. En personlig favorit är Och dagen varar längre än ett sekel – en roman där filosofiska frågor samsas med science fiction-historier. En annan är hans genombrottsroman Dzjamilja – en kort, men osedvanligt vacker, kärlekshistoria. Böckerna är numera svåra att få tag på; det är bibliotek eller antikvariat som gäller. 

Om du tyckte om den här artikeln rekommenderar vi dig att också läsa följande artiklar: