Lena Andersson | Mänskligt beteende

Den här intervjun genomfördes under september 2023.

Want to read this article in English? Click here!

Om Lena Andersson
Lena Andersson, född 1970, är en prisbelönad svensk författare och kolumnist. Hon har blivit känd för sina skarpa texter och romaner som ofta rör filosofi, samhällsfrågor, mänskliga relationer och beteenden. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Egenmäktigt förfarande (2013, Natur & Kultur), för vilken hon belönades med Augustpriset. Stor uppskattning har Andersson också fått för sina skildringar av det svenska folkhemmet; Sveas son: en berättelse om folkhemmet (2018, Polaris) och Dottern: en berättelse om folkhemmets upplösning (2020, Polaris). Anderssons stil kännetecknas av en kombination av analytisk klarhet och psykologisk insikt, och hon har etablerat sig som en av de mest framstående svenska författarna under 2000-talet.

Din nya bok heter Studie i mänskligt beteende (2023, Polaris). Vad är det med mänskliga beteenden som fascinerar dig?
– Det är nästan en fråga som besvarar sig själv. Mänskligt beteende är fascinerande. Det ingår i alla mina böcker. Sen är ju frågan varför jag skrev en bok som uteslutande handlar om det, där målet var att skildra och sätta ljuset på det. Efter att ha varit uppe bland ganska stora idéer och ämnen – storpolitik, världsåskådning, folkhemmet – ville jag gå ner i det lilla, vardagslivet, igen. I mottagandet av min förra bok, Koryféerna (2022, Polaris), recenserades jag som krönikör, efter vad recensenterna uppfattat av mina krönikor. Det fick mig att tänka att jag ska göra något annat nästa gång. Jag påbörjade det här utan att veta alls vad det skulle bli. Det enda jag hade var en svag aning om att temat skulle vara situationer mellan människor som jag kan någonting om eller har gjort iakttagelser av. Titeln var inte med från början, utan kom senare. Men det jag var ute efter var att betrakta fenomen. Belysa dem noga, i det som empirisk forskning inte kan komma åt, utan det man måste förnimma. Det som händer i mellanrummen.

Du säger att boken belyser beteenden som du kan någonting om. Är det för att du har upplevt dem personligen? Eller kommer det från en medvetenhet i mötet med människor där du analyserar deras beteenden?
– Både och. På något sätt, i någon kapacitet, har jag upplevt allt som är med i boken. I ögonvrån kan det vara, en förnimmelse. Jag har också varit några av dem, någon i fem sekunder kanske. Då kan man utifrån det bygga ut det, till att det går att förstå. Det kommer också från en livslång närvaro i situationer där sånt här utspelar sig. Man hör en skorrning i rösten och ser någonting hända. Sen kan jag höra mig själv skorra på samma sätt och då förstå att det är samma sak som sker där nu. Det är följden av en stark närvaro i levandet. Även om alla inte är närvarande till samma grad tror jag att alla har tillgång till det. Om man gestaltar det så kan de få syn på det. Därför tror jag att den som läser kan inse att de egentligen har sett dessa beteenden. Men att vara varse det och formulera det, det är något annat och det tycker jag är författarens uppdrag.

Har du analyserat mitt beteende?
– Haha, nej, jag sitter inte och iakttar på det sättet, man behöver inte vara rädd när man träffar mig. Det här sker mer över tid, och kanske mer när jag känner folk. Det är också analys av mig själv. Jag tror det handlar om att vara obeveklig mot sina egna känslor,. Här känner jag irritation, hur låter jag då? Vad använder jag för ord? Vad är det jag inte säger? Kanske överdriver jag lite för att det inte ska märkas att jag är irriterad? Sen utgår jag från att människor är ungefär likadana, så om jag märker det hos någon kan jag tänka att nu är du nog så där irriterad som jag var när jag betedde mig så. Jag gör helt enkelt antaganden utifrån hur jag själv fungerar. Låt säga att du hade kommit en kvart för sent till den här intervjun. Jag hade säkert blivit störd och irriterad av det. Men vad ska jag göra? Jag kan inte skälla ut dig, det syftar ju inte till någonting. Det gör man med någon man måste uppfostra, som ska lära sig att inte komma för sent. Jag tänker också att du redan vet att man inte ska komma för sent och att du inte ville det här. Men det kommer vara svårt för mig att låtsas att det inte är viktigt. På något sätt kommer det påverka mig,

“Jag har som ideal att man ska behärska sig. Man behöver kunna besinna sig. Självbehärskning är en dygd.”

Jag upplever dig som ytterst rationell i ditt resonerande kring huruvida du ska vädra din irritation eller inte. Många skulle nog ge efter för sin irritation utan en tanke på huruvida det leder till att något blir bättre eller inte.
– Jo, det är klart, jag får ju behärska mig för att inte ge efter för den känslan. Jag har alltid varit uppmärksam på känslor och beteenden. Om jag blir sårad av vad någon säger blir det en lärdom för mig, att det där ska man inte säga. Sen är det sant att jag rationellt insett att det inte hjälper någon att säga att jag är irriterad, men psykologiskt är det också ett uttryck för besinning. Jag har som ideal att man ska behärska sig. Man behöver kunna besinna sig. Självbehärskning är en dygd. I det ingår att inse att det inte hjälper att irriterat påpeka att någon är försenad, och då har jag det i mig när jag hamnar i den situationen och det räcker med ett snabbt övervägande för att handla rätt. Men ibland klarar man inte av det. Då ångrar man sig i regel alltid tycker jag.

– Jag hade kunnat skriva en sådan berättelse i boken också, om när man har en frustration mot en annan människa och rådgör med någon om vad man ska göra. Då är alltför ofta rådet att säga till, du måste berätta hur du känner. Men i verkligheten går ju väldigt sällan det. Det är väldigt svårt och det är därför världens vardagliga problem är som de är. Det är jättesvårt att säga till någon, precis som det är jättesvårt att ta kritik. Det öppnar saker som man inte vet om man vill gå in i, för då inser den andra att den har gjort fel hela tiden och att man har varit irriterad under lång tid. Dessutom är det så att när man kritiserar någon för något riskerar man att få kritik tillbaka och det vill man inte öppna för. Det är jättesvårt att förutspå vart den här kritiken tar vägen. Personen kanske inte tål kritiken och relationen kanske inte tål den. Vad ska den här personen sen göra med den här kritiken? Det kan ju vara ett beteende som personen inte vill ändra på. Var står vi då någonstans? Måste man bryta relationen? Det är oerhört obehagligt. Oftast kan man inte säga till om det man stör sig på. Egentligen kan man nästan inte säga till om någonting.

En av personerna i din nya bok heter Holger. Holger har oerhört svårt med självbehärskning när det gäller sötsaker. Temat känns igen från Sveas son (2018, Polaris) och Dottern (2020, Polaris) där huvudpersonen Elsa kämpar med att gå ner i vikt. Det är ett intressant tema som säkerligen många kan känna igen sig i. Något i en vill så gärna ta en tårtbit till, samtidigt som man vet att man inte borde om man nu vill återfå den kropp man en gång hade. Det är en förhandling mellan nuets jag och ett framtida jag. Kan du berätta om dina tankar kring det ämnet?
– Ett tema i den här boken är kroppen, och hur kroppen står ivägen för sådant som självbehärskning och besinning. Hur den kampen ser ut. Holgers självbehärskning förstörs av det han gör för att åtgärda sin kropp. Han iscensätter situationer med enorm självbehärskning där han inte får äta någonting och förlorar ständigt den kampen, för det är en kamp mot livet självt. Han gör fel. Han kan inte det här. Det är väldigt lätt att göra det felet eftersom det är svårt, det han ska göra, att gå ner mycket i vikt när man har gått upp mycket i vikt. Den här kampen är urgammal, kampen mellan det man vill på kort sikt och det man vill på lång sikt. Paulus uttrycker det som “det jag vill gör jag inte och det jag inte vill gör jag”. Platons skrifter handlar mycket om det. Han menar att det är just det som är förnuft, att bli herre över sig själv.

– Att behärska sina känslor i andra situationer är lättare, där är inte kroppen i vägen. Det är möjligt att andra har en annan uppfattning om det, men då är det inte själva biologin som är emot en, som i Holgers fall. Där är det är evolutionärt, I berättelsen om Holger skriver jag: ”Man måste ha karaktär, sa hans mamma, om de fem förtretskilon som alltid suttit på hennes mage, höfter och lår. Det är karaktären det kommer an på. Holger kände att det inte var karaktär som fattades honom, utan något annat, något som blivit fel, något på cellnivå.” Alltså, han är bortom karaktär. Det ordet är inte relevant när man känner sig som han gör. Det handlar inte om huruvida han ska ta en till kaka till eller inte, utan han känner att han håller på att dö. Han slits i stycken. Då är inte karaktär rätt ord. Han är bortom de moraliska begreppen med besinning och självbehärskning. Han har förstörts på vägen, av något skäl.

“Vi som människor måste disciplinera oss! Vi är överallt annars, vi är helt utflutna. Vi kan inte göra allt vi vill hela tiden. Vissa saker är belöning. Sötsaker äter man då och då. Man går inte på Gröna Lund varje dag. Det är helt nödvändigt, och tror man något annat så lurar man sig själv och hela samhället.”

Om man inte har hamnat i en lika extrem situation som Holger, men ändå ständigt upplever denna urgamla kamp mellan den kortsiktiga viljan och den långsiktiga, har du då några tips på hur man bygger självbehärskning och låter den långsiktiga viljan segra?
– Det svåraste, tycker jag personligen, är just när det gäller kroppen. Då är det de gamla vanliga råden som gäller för ett sunt leverne. Se till att du är mätt på bra saker, så du inte vill äta dig mätt på dåliga saker. Men att vinna självbehärskningen om den inte är kroppslig handlar nog om att tvinga sig att inte leva i nuet. Veta att jag kommer ångra mig om jag tar fel beslut. Jag tycker att man kommer ganska långt med den tanken, “jag kommer att ångra mig om jag inte…” Att vara i den ångerkänslan, acceptera att den finns och umgås med den när den kommer. Då lär man sig att nästa gång måste jag jobba hårdare, för jag vill inte känna så här igen.

– Man ska se till att göra det man kan så man inte behöver ångra sig. Kanske man inte orkar träffa sina föräldrar så mycket som man tycker att man borde. Då är det bra att tänka ”jag gör så mycket jag klarar av, men jag kommer att ångra mig om jag inte försöker.” Det är viktigt att lägga sig på en nivå som går att leva med. Man får inte vara för hård. Lite hård mot sig själv och situationen behöver man vara, hård i betydelsen klarsynt, lite obarmhärtig. Acceptera att du inte tycker det är det roligaste som finns att gå hem till mamma, och du kan inte göra det jämt, men du behöver göra det.

Är självbehärskning samma sak som disciplin?
– Absolut är det disciplin. Det är ett ord som är ute idag. Det är inte många som använder det. Det anses vara auktoriärt och allt som kan kopplas till något auktoritärt har dåligt rykte. Allt som inte är slappt och löst anses vara auktoritärt idag, i stort sett. Och det är inte bra för oss att det är så.

Jag ser det som eftersträvansvärt att barn utvecklar stark disciplin, men visst låter det auktoritärt att disciplinera sina barn.
– Det låter fruktansvärt. Ondska. Och vi gör oss själva en stor otjänst. Vi som människor måste disciplinera oss! Vi är överallt annars, vi är helt utflutna. Vi kan inte göra allt vi vill hela tiden. Vissa saker är belöning. Sötsaker äter man då och då. Man går inte på Gröna Lund varje dag. Det är helt nödvändigt, och tror man något annat så lurar man sig själv och hela samhället.

Jordan B. Peterson hävdar att alla som strävar efter ett lyckligt liv är fel ute och att det istället är ett meningsfullt liv vi ska eftersträva. Han menar vidare att meningsfullhet kommer från att ta ansvar. Först att ta ansvar för sig själv, sedan för sin familj och därefter för det lokala samhället. Hur resonerar det hos dig?
– Meningsfullhet är bra. Men jag skulle inte säga att ansvar räcker. Du måste också fylla dig med mening. Förkovran. Lära dig saker. Att använda sin kraft tycker jag är meningsfullhet. Att bli sin bästa version, för att använda en kliché. Bli sin potential i möjligaste mån. Nå sin egen bestämning. Man passar för något, man har någon begåvning och man ska göra det mesta av den. Det skulle jag säga är en mening och ett mål så gott som något. Att ta ansvar tycker jag låter som längs en annan skala än mening.

Ett exempel kan vara att en person som känner meningslöshet saknar anledning att stiga upp ur sängen på morgonen. Men har personen ansvar för en hund, som behöver gå ut och rastas, finns plötsligt en mening att gå upp ur sängen. På det sättet kan ansvar ge mening.
– Okej, då förstår jag hur det sätts i motsättning till att bara göra det man känner för. Jag håller med om att man ingår i sociala sammanhang som man får ta ansvar för. Man behöver ju inte skaffa den där hunden om man inte vill. Men har man till exempel skaffat familj så har man ansvar för den. Vill man inte ha det ansvaret ska man kunna låta bli. Den friheten ska vi ha. Man kan säga att moraliskt sett har personen inte rätt att strunta i hunden. Kanske skulle han kunna sälja hunden, även om han förmodligen mår sämre av det. Man mår bättre av att ta ansvar och betyda något för någon. Man mår bra av att göra något här i världen, man tvingas ta på sig kläderna på morgonen och utföra sin sociala bestämning.

“När det gäller kön är det biologiskt styrt. Det är en definition. Vi kan såklart enas om en annan definition, men då får vi ha andra ord för det vi menar, eller för det vi hittills har menat.”

Jag skulle vilja höra dina tankar om identitet. Med en identitet följer ofta ett förväntat beteende. Författaren James Clear föreslår att ett sätt att skapa önskvärda vanor eller göra sig av med ovanor är att försöka ändra sin identitet. Någon som försöker sluta röka ska sluta identifiera sig som en rökare. Någon som vill komma igång med träningen ska identifiera sig som en aktiv och hälsosam person. Han menar att det gör det lättare att sedan ändra beteendet. Att ha möjlighet att välja sin egen identitet är också något som blivit en central debattfråga i vår samtid, framförallt när det gäller könsidentitet. Anser du att identitet är något man helt och hållet kan bestämma över själv, eller är det inte så enkelt?
– När det gäller kön är det biologiskt styrt. Det är en definition. Vi kan såklart enas om en annan definition, men då får vi ha andra ord för det vi menar, eller för det vi hittills har menat. När det gäller biologi kan man inte välja. Man kan operera om sig, men då är det något nytt man har skapat. Könsroller är något annat. Hur en man eller kvinna beter sig och hur man förväntas vara, det är inte samma sak som kön. Man kan naturligtvis hävda att man känner sig som något och det kan ingen ifrågasätta. Men man kan inte tvinga andra att vara överens om det, det vill säga hur man ska uppfattas. För att en identitet ska fungera bör den stå i någorlunda samklang med omgivningens uppfattning.

– För att man själv ska kunna tro på att man anser det, behöver nog någon annan hålla med en. Kanske inte alla, för folk kan vara felunderrättade, ha fördomar eller vara illvilliga. Men några behöver nog hålla med om att det stämmer. Om en sur person säger sig vara gladlynt, behöver den personen bevisa det för omgivningen på något sätt. Exemplet från boken du nämner låter mer som en strategi, och frågan är vad som kommer först. Slutar jag röka och ser mig då inte längre som en rökare, eller ser jag mig först inte som en rökare och därför slutar?

Vilken bok skulle du vilja rekommendera alla att läsa?
– Jag kan säga en bok som jag har fått ut mycket av och det är Platons dialoger. Framförallt de senaste tio åren har den lyft och vidgat mitt tänkande. Lyft taket och höjt horisonten. Jag känner att jag ser saker med en annan blick och förstår problemen mycket bättre. Men det verkar inte som det hjälper alla på samma sätt att läsa Platon. Man måste nog vara på rätt ställe eller undra över någonting för att ta det till sig. Jag har sett vår tids debatter utspela sig i hans dialoger, på ett tydligt sätt. Det är fortfarande samma frågor.

Om du tyckte om den här artikeln rekommenderar vi dig att också läsa följande artiklar: